Gitarrgud med rötter i bluesen

"När jag skriver detta är jag sextiotvå år, jag har varit vit i tjugo år och mitt liv är rikare än någonsin tidigare."
Eric Clapton har levt ett hårt liv. Han tog sig ur sina alkohol- och drogproblem efter vistelser på behandlingshem och vägledning av AA. Efter första behandlingsomgången fick han återfall: han lurade sig själv att han kunde dricka normalt. Efter den andra behandlingen började han att be - han gick ner på knä två gånger om dagen. Att gå ner på knä, förklarar Clapton, är ett sätt, för honom, att böja sig för sitt eget högmod.

Självbiografin handlar om missbruket och vägen därifrån. Här finns ingen drogromantik. Gitarrvirtuosen ställer sig i en ofördelaktig dager. Han berättar om tabbarna och om de vänner som dött av drogerna. Drogerna har stått i vägen för skapandet, hindrat kreativiteten och snudd på dödat på honom. Han har också, som ett led i sitt tillfriskande, byggt ett rehabiliteringscenter på ön Antigua i Karibien. Centret har han döpt till Crossroads efter en känd låt han brukar spela. För att finansiera centret har han auktionerat bort över hundra gitarrer. Det har inbringat stora summor. Hans kanske mest berömda elgitarr Blackie drog in 959 500 dollar.

Eric Clapton har spelat i många olika sammanhang, grunden för hans musik ligger i bluesen. Han började med att spela i The Yardbirds, sedan med John Mayall & the Bluesbreakers. Han var med och bildade Cream, Blind Faith och Derek and the dominos för att på 70-talet gå över till en solokarriär. Glansperioden låg i slutet på sextiotalet - framförallt med gruppen Cream och sedan med Derek and the dominos och plattan Layla and other assorted love songs. Men även senare finns det bra skivor, t ex Me and Mr. Johnson där Clapton gör versioner av blueslegenden Robert Johnsons musik.

När det gäller inspirationen så finns det en likhet mellan musiker födda samma årtionde. Man lyssnar hos kompisar och väntar framför radion. Man söker sig aktivt till musiken - den var inte lika lättillgänglig som den är nu. Eric Clapton föddes 1945 och växte upp i Riply, södra England, med sina morföräldrar, som han länge trodde var de riktiga föräldrarna. Mamman födde honom när hon var sexton. Pappan har förblivit okänd.

Varför läser man en musikers självbiografibiografi? Man vill lära känna artisten. Kanske finns det uppgifter man missat. Jag vill veta hur det gick till när stjärnan fick sitt första instrument och om den tid han lärde sig att spela. Jag vill veta om musikerns förhållande till sitt instrument. Men här går det lite fort. Plötsligt spelar Clapton bara Greensleeves på blockflöjt. Sedan får läsaren följa med till musikaffären och köpa den första gitarren. Clapton berättar om sina känslor för den och hur det tekniskt sett var att spela på den. Det dröjer inte länge förrän någon börjar kalla honom slowhand, han spelar ofta av sina tunna strängar och det tar tid att byta.

När han tioårsåldern hörde låten Wooping and hollering med blueslegenderna Sonny Terry och Brownie McGhee, på munspel och gitarr, kände han sig träffad av blixten. Sedan kom Elvis och Buddy Holly. När han en kväll såg Jerry Lee Lewis på teve, hemma hos en kompis, bestämde han sig för musiken.

Clapton berättar mycket utifrån sina känslor. Det gör en uthärdlig självbiografi, rentav intressant. Han berättar om som sådant som har med hans musik att göra, från instrumenten till medmusikerna. Det är nog så uppriktigt det kan vara, Clapton tycks inte vara en som går in för att mytologisera sitt liv. Men vad man berättar är alltid ett val. En belysande episod i det avseende är när Clapton går med på att träffa en av sina gamla flickvänner i en rehabiliteringssituation. Hon skällde ut honom i tre timmar. Han berättar att han knappt kände igen alla de vidrigheter han utsatt henne för. Det handlar också om hans besatthet av George Harrisons fru Patti Boyd - som han till slut gifte sig med - och om den smärtsamma förlusten av hans fyraåriga son 1991.

Mot slutet av boken låter Clapton som en vanlig man, turnéerna känns som jobbiga charterresor, med telefonsamtal hem till en älskad familj. Det är profylaxkurser, förlossningar, inredningsfunderingar, fiske och jakt och så vidare. Det blir lite för mycket av det vardagliga. Clapton gjorde blusen stor i Europa och har blivit rankad som den fjärde bästa gitarristen i världen i musiktidskriften Rolling Stone. Någon av hans fans skrev "Clapton is God" i Londons tunnelbana i slutet av 60-talet. Med den bakgrunden är det kanske förståeligt att han skriver en sida för mycket om vardagen - antagligen är det tröttsamt att vara gitarrgud.

Gitarrgud med rötter i bluesen

Eric Claptons självbiografi utgår från författarens känslor, därför blir det en bra berättelse, tycker Magnus Dahlerus.