I den aldrig sinande strömmen av Kennedyböcker har det kommit ytterligare en. Journalisten Lennart Pehrson har skrivit en översikt över släktens historia.
Det är svårt att komma med något nytt i ämnet, särskilt om man som Pehrson har litteratur som källor. Och när man läser omslagstexten att familjen Kennedy är "det närmaste en kungafamilj" som USA har haft blir man lite trött. För yngre läsare kan boken fungera som en introduktion i ämnet, annars finns inte mycket att hämta utöver de två kapitlen om den yngre generationens strävanden och fenomenet politiska dynastier i en republik.
Pehrsson lägger fokus på Caroline Kennedy, dotter till John och Jackie, som måhända är den främsta kändisen i den yngre generationen, men politiskt den mest intetsägande. Den lysande stjärnan i den yngre generationen, Robert Kennedys äldste son Joseph P Kennedy II (Joe II), ägnas bara en sida. (Det är för övrigt så många Joseph i släkten att Pehrsson glömmer bort honom i personregistret.) I övrigt är det en rapsodisk genomgång av vad alla kusiner har haft för sig, uppräknade person för person.
Att födas i en släkt som har givit sig själv en politisk uppgift blev en belastning för den yngre generationen. Men vad är förklaringen?
När jag intervjuade Joe II i Washington i början av hans karriär frågade jag vad han själv ansåg om föreställningen att släktens medlemmar är ämnade att föra vidare ett politiskt arv när någon har fallit ifrån. Han svarade, något överraskande, att idén var genant. Han kunde inte likställas vid någon annan utan skulle ses som en unik politisk individ. Det fanns inte ens några särskilda politiska värderingar att ärva. Joe II försökte att distansera sig från föreställningen om en dynasti med ärvd rätt till politiken. Det var naivt, för man kunde knappast bortse från familjebanden. Han gjorde ett bra försök att nå höga politiska poster, men hoppade av tåget. Han fick människor emot sig därför att han ansåg sig ha en förutbestämmelse inom politiken. Det accepteras inte utan vidare i USA. Detsamma råkade Caroline ut för. Det är också den slutsats som kan dras av Pehrsons bok.