När det numera närmast kultförklarade internetcommunityt Skunk stod inför hot om nedläggning i juni skrev kritikern Therese Bohman så här i ett minnesord om sajten i Expressen: ”Vi var barnsliga och självupptagna, men vi var oftast ärliga. Och det var det som var det fina. I jämförelse med den grandiosa marknadsföring av den egna personen som äger rum på bloggar av dagens karriärmedvetna 18-åringar handlade tiden på Skunk aldrig om att måla upp en glossig och perfekt bild av sig själv – tvärtom.”
Jag kommer att tänka på det där när jag läser Josefin Palmgrens debutroman Engångsligg, eftersom den märkligt nog är ett slags hybrid mellan den Skunk-stämning Bohman beskriver och den bloggosfär hon kontrasterar den mot. Den handlar om Klementin, en tjej i 20-årsåldern som dumpar sin dubbelt så gamla pojkvän i Göteborg, flyttar hem till Stockholm och får plats som praktikant på en het reklambyrå. Kvällar och nätter fylls av krogliv, nya ragg och vänner som alla är på viss distans.
Klementin är det perfekta exemplet på ung, snygg tjej som lyckats bli misantropisk och blasé långt innan det är rimligt att någon människa blir det. Det är lillgammalt och så utstuderat ungt på samma gång att det milda överseendet inte räcker hela vägen.
Josefin Palmgren är ungefär jämngammal med sin huvudperson, och har precis de språkverktyg som behövs för att övertygande skildra den här på samma gång brådmogna och naiva laissez faire-attityden till tillvaron. Det är inte det att jag inte tror på Klementin, jag vill helst bara slippa ha henne i min bekantskapskrets – även om den i det här fallet råkar vara fiktiv.
Engångsligg har vissa drag gemensamma med en av förra årets debutromaner, nämligen Caroline Ringskog Ferrada-Nolis Naturen, men saknar dess nära sammandrabbningar med bråddjupen och de mörkaste hörnen av tillvaron. Romaner måste inte vara svartsynta för att vara bra, absolut inte, men Palmgren beskriver Klementins förakt mot omvärlden utan att gräva djupare i det – och det är då man tröttnar på henne. Och vill avfärda henne med den allra dumdrygaste av förnumstiga vuxenkommentarer: ”Väx upp, tjejen!”
Det som gör att man ändå fortsätter intressera sig för Klementin är förvånande nog sexet. Eller ska jag säga, bristen på det. Romanens titel Engångsligg är det mest geniala med hela boken, för att den så effektfullt sammanfattar innehållet och vilseleder på samma gång. För faktum är att Klementin inte ligger med alla de här killarna hon träffar, följer med hem eller tar hem till farmors och farfars hus på Lidingö. Hon kan inte – det gör för ont. Svamp, säger hennes gynekolog, vestibulit vill jag hobbydiagnostisera, men det mest intressanta är att det hela verkar rätt oproblematiskt för både Klementin och de killar hon träffar. Här har Palmgren verkligen hittat en berättelse som jag inte kan erinra mig att jag tidigare stött på i skönlitterär förpackning.
De första kapitlen i Engångsligg har ett anslag som jag gillar, men sedan kommer Palmgren inte riktigt vidare. Och Klementin, vars karaktär byggs av den absurda mixen mellan indieaktig ärlighet och karriärmedveten ytlighet – hon är verkligen Söder och Stureplan i samma kropp i denna Stockholmsroman – blir alltmer irriterande att ha att göra med.
Debut. Josefin Palmgren är född 1989 och uppvuxen i Stockholm. Romanen Engångsligg är hennes debut. foto: sandra qvist