”Vilks stora problem är att han har fastnat i en paranoid diskurs som ser konstvärldens makthavare som en bunt korrupta och inkompetenta individer som inte vågar tänka fritt.” Det skriver Sinziana Ravini i DN (17/11) angående Lars Vilks nya konstteoretiska bok Art. Konstnären svarar på sin hemsida: ”Ravini är ett praktfullt exempel på konstvärldens konsensusuppfattningar och det är med dessa hon alldeles självklart vill bemöta min beskrivning av den internationella samtidskonsten.” (17/11)
Avsikten med att återge ovanstående är inte att recensera en recension eller en recension av en recension. Syftet är att visa på ett centralt problem med Vilks bok: Den omöjliggör invändningar. Varje kritik blir ett bekräftande av huvudtesen, nämligen att det inom konstvärlden råder en stenhård konsensus om vilken typ av konst som är värd något och inte.
Makten innehas, enligt Vilks, av den ”kontemporära” konst som följde på den postmoderna och kännetecknas av sitt negligerande av den konstnärliga formen till förmån för ett politiskt – läs postkolonialt, feministiskt eller allmänt vänsterradikalt – innehåll.
För att befästa sin lanserade verklighetsbild gör Vilks dels en historisk inventering av utvecklingen från modernismen, dels en sociologisk, lite ytligt Bourdieuinspirerad undersökning av spelet mellan ”agenter” och institutioner på det konstnärliga fältet.
Han argumenterar klart och tydligt, men saknar ett problematiserande förhållningssätt. De ideal han lyfter fram finns naturligtvis, och ja, de är starka, men knappast så fullständigt dominerande som han ger sken av. Se, för att ta ett svenskt exempel, på debatten om den ”värdeneutrala”, figurativa konstens vara eller icke vara som följde på utställningen Figurationer 2009. Var inte det en typisk kamp om estetiska ideal och kulturellt kapital?
Nu kan Vilks utifrån sin dualistiska syn på konstvärlden – antingen är man inne eller ute – enkelt avfärda också mina invändningar som en produkt av likriktningen. Paranoid är han knappast, bara allt för generaliserande och tendentiös. Det är synd. Värdefulla poänger riskerar att gå förlorade om resultatet av Art blir en kritisk rondell där han möter varje invändning med en segergest, varpå motståndarna på nytt kan avfärda honom som paranoid.
I värsta fall skymmer det förenklande angreppet på samtidskonsten också Vilks förtjänstfulla sammanfattning och vidareutveckling av den så kallade ”institutionella konstteorin”, vilken i filosofen George Dickies version kan sammanfattas med ”det som konstvärlden kallar för konst är konst”. Oavsett vad man tycker om själva teorin så är utläggningen övertygande, och identifieringen av essentialistiska rester i samtidspoesin skarp och välbehövlig.