1934 blev Walter Sommerlath medlem i NSDAP/AO, det tyska nazistpartiets utlandsorganisation. Vid den tidpunkten bodde 80 000 tyska medborgare i Brasilien, av dessa var det 2 903 som gick med i partiet. Sommerlath väljer 1937 att återvända till Tyskland, i Berlin finns hans bror Paul som anslutit sig till nazistpartiet 1933 och som 1939 når en lokal position, som Blockleiter.
När historikern Mats Deland - verksam vid Uppsala universitet - skrev om detta i Arbetaren 2002, fick det inget stort och framför allt inget långvarigt genomslag i andra medier.
I Drottningens hemlighet beskriver Johan Åsard möjliga förklaringar till mediernas ointresse. En av dessa är att det ansågs vara en icke-nyhet. ”Alla”, åtminstone journalister, trodde sig redan känna till att drottningens pappa hade varit nazist eller åtminstone soldat på tysk sida. När partimedlemskapet blev bekräftat av Deland, bland annat med faksimil av Sommerlaths kort ur nazistpartiets medlemsregister, orkade varken SVT eller TV4 ta upp fallet.
Därmed belyser Åsards bok det gåtfulla i vad som anses relevant, allmänintressant eller säljande. Medier föredrar av nödvändighet okomplicerade, gärna känslosamma berättelser, helst med tydliga offer kontra förövare att ställa till svars.
Att drottningens pappa var nazist blir därför medialt svårnavigerat, inte enbart därför att barn knappast kan anklagas för vad deras pappa har gjort, samtidigt som barnen inte heller är offer. Tillkommer gör att uppfattningen om kungahuset i stort är en mix av hängivenhet, förakt och ointresse. Det har dock funnits rättmätig förväntan på att drottning Silvia ska ta avstånd från sin fars förflutna. Istället har hon valt att gå till motattack och avfärda obestridliga fakta som smutskastning, inte bara av fadern, utan av henne personligen och mot monarkin. När TV 4:s Kalla fakta presenterade Sommerlaths byteshandel med en judisk affärsman som ett exempel på naziregimens arifiering anlitade drottningen sin egen historiker, lämpligt nog knuten till hovet, i syfte att ”rentvå” Walter Sommerlath.
Johan Åsard berättar hur drottningen fortsätter att misstänkliggöra journalister. Hon skriver brev till TV4:s dåvarande VD, Jan Scherman och när Kalla Faktas program nominerats till en dokumentärfilmsfestival i USA står hon som avsändare på ett brev som sprids med det varnande budskapet är att dokumentärer som inte är sanna är skadliga. Drottningen har föga oväntat ett imponerande nätverk, ett annat brev går till Fernando Henrique Cardoso, Brasiliens tidigare president.
Detta är givetvis flagranta exempel på att dra nytta av en privilegierad ställning, för att förhindra det som uppfattats som misshaglig journalistik.
Men man kan också se brevkampanjen som psykologiskt högintressant. Drottning Silvia fostrades i patriarkal miljö och enligt Åsards källor avgudade hon sin far. Det är lätt att föreställa sig att hon faktiskt aldrig frågade sin älskade pappa vad han egentligen sysslade med under kriget. Familjer kan vara utomordentligt duktiga på att gemensamt inte låtsas om elefanter i rummen och det är inte ovanligt att barn gör föräldrars (tysta) skam till egen. Åsards bok är en gedigen reportagebok, inte minst för dem som trott sig redan veta allt om drottningens pappa. Den är dessutom sympatisk i att författaren försöker förstå varför drottningen agerar som hon gör. Jodå, man kan förklara det med att kungahuset gång på gång visat att de som PR-proffs är häpnadsväckande usla på att hantera kritik. Men här tillkommer möjligen desperationen hos den som kämpar för att bevara sin egen eller familjens livslögn intakt.