Gedigen Helsingforskrönika

Varje storstad behöver sin egen krönikör. Stockholm har Per Anders Fogelströms romansvit i fem delar om ett Sverige i förvandling, från industrialismens begynnelse till en huvudstad med en internationellräckvidd. Även om tidsspannet inte är lika långt, har nu även Helsingfors fått en övergripande historieskrivning med Kjell Westös Finlandiaprisbelönade roman Där vi en gång gått.Redan titeln markerar det återblickande perspektivet. I Westös roman börjar skeendet strax efter det förra sekelskiftet, då Sveriges tidigare östra rikshalva Finland var ett storfurstendöme och tillhörde det väldiga Tsarryssland. Boken följer sedan de dramatiska händelserna där frihets- eller inbördeskriget 1918 var det kanske mest omvälvande inslaget och handlingen bromsas in i samband med Sovjetunionens anfall 1939.Det är långt ifrån första gången Kjell Westö använder sitt författarskap för ett historiskt berättande. I Drakarna över Helsingfors skild­rar han samhällsutvecklingen i Finland från fattigdomens 1930-tal till de ekonomiskt turbulenta åren på 1990-talet. Vådan av att vara Skrake följer en släkt och dess vedermödor under hela förra seklet. I romanen Lang skildrar han brytningsskedet mellan en livsstil som går tillbaka till 1900-talets dominerande värderingar och de nya sätt att leva som är på väg att växa fram i vår egen tids samhälle.Boken uppmärksammar inte minst en värld vars attityder och livsinnehåll bestäms av tv-kanalernas och kvällstidningarnas medvetna satsning på ytlighet. Man får knappast intrycket av att det är någon bättre värld som är på väg, mera livsduglig eller kännetecknad av någon större grad av mognad. Snarare verkar det vara av ren inställsamhet som medievärlden satsar på det mest lättsmälta och låter sig infantiliseras. För de flesta innebär detta att de befinner sig i fas med sin omgivning utan att behöva anstränga sig.Kjell Westös Lang kan läsas som en varningsklocka för tendenser i samtiden, där eftertanken och känslodjupet sitter trångt och där livstempot syftar till en förhöjd livsupplevelse i nuet men i grund och botten inte handlar om något annat än en jakt på ingenting. Till skillnad från mycket som ges ut i dag, har Westös roman ett bäst före-datum som dessvärre nog måste placeras långt fram i tiden.I den nya boken Där vi en gång gått är det inte på samma sätt samhällskritiken som står i centrum. Sin styrka har romanen i stället just i Helsingforsskildringen och i delar av personporträtten.Att författaren är en urstyv iakttagare av sin hemstads särdrag och karaktäristiska miljöer har han visat tidigare. Där förnekar han sig inte den här gången heller. I hans författarbegåvning ingår också en lyhördhet av ovanligt slag när det gäller att återge tidsatmosfärer. Allt detta har fått många genomslag.När det gäller människorna, dominerar företrädarna för den finlandssvenska medel- och överklassen. För bredden i det sociala urvalet svarar de ideologiskt röda Enok och Allu Kajander. Därmed får ävenden sociala misärens Helsingfors, proletariatet och den först så småningom av utvecklingen gynnade storstadsbefolkningen sin plats i helheten. Alla namn är fingerade hävdar författaren i ett efterord. Men det gäller knappast Emil Diktonius, som får uppträda under eget namn. När Th Wulffs pappershandel är på tal, tänker man sig gärna att Westö därmed ger en fullt synlig blinkning till den finlandssvenska författarföreningens nuvarande ordförande.De skarpaste konturerna får annars just Allu Kajander tillsammans med Lucie Lilliehjelm, Eccu Widing och Ivar Grandell. Den förstnämndes oförmåga att anpassa sig och smälta in i den rådande samhällsordningen ges en huvudsakligen politisk förklaring. Allu Kajander representerar samtidigt mera än någon annan det finska nationalkynnet i romanen. Med företrädaren för överklassen, Lucie Lilliehjelm, har Westö samtidigt tecknat porträttet av den starkaste personen i hela berättelsen. Att hon är en emanciperad kvinna är säkert ingen tillfällighet. Det finns flera sådana oväntade perspektiv hos Westö. Ett annat är när han är återhållsam vid återgivningen av den röda terrorn under inbördeskriget.Eccu Widings livsöde som fotograf placerar honom bland konstnärerna i romanen. Samtidigt blir Eccu en av de gestalter som hela tiden kämpar ur ett underläge som har sitt ursprung inte så lite inom den egna personen. I det här fallet en manodepressiv sjukdom som är ett släktarv. Den som man gärna tänker sig ligger närmast författaren själv är dock berättelsens Ivar Grandell som iakttar skeendet och hela tiden för anteckningar om det som pågår. Det finns hos honom även ett omisskännligt drag av filosof. Säkert har därmed Grandells humanistiska livssyn många drag av författarens egen inställning till tillvaron. Tankarna härvidlag hör till det som man allra helst återvänder till i romanen.Kanske skulle man gärna velat se en större fördjupning generellt vad gäller personteckningen. Nu blir det i stället historieberättaren Westö som tar det allt överskuggande utrymmet med ett jämt flöde av tilldragelser, bland vilka man inte hade haft något emot en lite rörligare och mera föränderlig puls. Visserligen är inslagen både från inbördeskriget och från det 30-tal där Lapporörelsen växer sig stark spännande så det förslår. Men om fantasin hade givits helt lösa tyglar och fått härja oinskränkt, alldeles vilt och på egen hand vid åtminstone några tillfällen, hade detta dock inte varit till förfång för helheten.Men invändningar av det slaget till trots har Westö ändå skrivit en lärorik roman med många förtjänster. Till de senare vill man gärna räkna behandlingen av far och son-motivet i samband med Eccus fotointresse. Vidare författarens gedigna insikter såväl i fotbollens som i jazzens värld. Lite grand av en estetisk programförklaring utgör tankarna om den nya fotokons­ten och ambitionen att uttrycka den nya tiden i "all dess söndrighet". Den desillusion och det vemod som likaså fått många genomslag ger romanen dessutom en helt egen klangfärg. På samma sätt som Monika Fagerholm och Lars Sund visar även Kjell Westö att den svenskspråkiga litteraturen har en av sina främsta tyngdpunkter just nu inom det finlandssvenska språkområdet. Den som vill ta del av de allra bästa författarrösterna har därför alla skäl att rikta blicken österut.