Gåtfullt om besatthet

Ordet "amfibie" kommer från grekiskan och betyder ungefär "dubbelt liv" eller "på båda sidor". Det används ofta som en beteckning på djur som lever både på land och i vatten. Men att amfibier är mer än bara grodor och paddor, det visar Jonas Brun i sin nya roman, Det amfibiska hjärtat.
Boken utspelar sig i början av det förra seklet och handlar om zoologen T, som av en slump hittar en undervisningsplansch på institutionen där han jobbar. Planschen är handmålad och föreställer ett märkligt djur med en sälliknande kropp, långa smäckra ben, en ryggfena och ett stort huvud med en melonliknande utväxt. Den bär en överskrift som består av ett enda ord: Amphibie.

T blir som trollbunden av bilden, och av tanken på att det kanske rör sig om ett oupptäckt djur. Han börjar omedelbart söka efter information om den sällsamma varelsen. De vetenskapliga texterna ger emellertid ingenting, och han börjar i stället söka i klassiska skrifter, och i myter och folktro. Det är ett intresse som övergår i besatthet. Han får allt svårare att koncentrera sig på sitt vanliga arbete på universitetet, och han får allt svårare att uppbåda något intresse för sin nästan avslutade studie av den europeiska ålen. På institutionen blir T snart föremål för nedlåtande leenden, och hans ställning blir allt mer hotad.

Ett arv från hans vän och läromästare M gör det möjligt för T att företa en resa till Rom. I Vatikanens bibliotek finns den bästa samlingen av naturvetenskaplig litteratur. Men T inser snart att han aldrig kommer att kunna lösa amfibiernas gåta, enbart genom att läsa om dem, och att han måste fortsätta sin resa. Målet är en kuststad i Portugal, där myten säger att underliga "sjödrakar" brukar stiga i land.
Det amfibiska hjärtat handlar om besatthet och verklighetsflykt, om att skapa sitt eget öde och efterlämna ett arv. Men det är också en berättelse om modernitetens tillkortakommanden. Romanen utspelar sig i skarven mellan den moderna vetenskapen och den gamla folkkulturens sagor och vidskepelse, i en tid då den institutionaliserade forskningen alltmer har börjat tränga undan folktron och myterna. T och hans kollegor på institutionen lever i en värld som har allt färre vita fläckar. Linné och hans lärjungar har för länge sedan återvänt från jordens alla hörn med sina prover och preparat, och det enda som nu återstår är att sortera informationen och fördjupa vetandet. De stora upptäckterna är redan gjorda.

T:s sökande efter amfibien handlar inte bara om ärelystnad och en dröm om odödlighet; det formar sig också till en civilisationskritisk resa bakåt, till en tid då det ännu fanns utrymme för det mystiska och oförklarliga i människans liv. Ju längre T kommer på sin färd, desto mer metafysiskt blir hans sökande. Trots att han inte ens vet om amfibierna existerar börjar han tillskriva dem allehanda mänskliga - och övermänskliga - egenskaper. I hans sinne ter de sig som gudalika och högtstående, idealiserade varelser som bevarat harmonin och oskulden i ett paradisiskt urtillstånd. Det är också dit T:s resa bokstavligen för honom; till ett provisoriskt tält på en stormig strand, ansikte mot ansikte med elementen.

Det amfibiska hjärtat innehåller många fina iakttagelser och idéer. Jonas Brun låter T redogöra för sina upplevelser i en dagbok, en form som låter oss komma honom nära, och man följer hans eskapader med nöje och intresse. Samtidigt är det en bok som det är lite svårt att ta på allvar. Tonen är lätt, på gränsen till ironisk, och T känns som en patetisk eller komisk figur, snarare än en tragisk.
Det är underhållande och charmigt, men också lite lättviktigt, delvis beroende på att den utveckling som T genomgår inte övertygar. Om honom får vi inte veta mer än att han är en enstöring som saknar både vänner och familj, och att han försjunker i ett tillstånd av letargi och förvirring när hans gode vän och läromästare M dör. Det duger dock inte som förklaring till varför han så brådstörtat börjar slira nedför besatthetens sluttande plan, och T förblir en gåta - precis som de mystiska sagodjuren han söker.

Det amfibiska hjärtat blir aldrig mer än en charmig, underhållande och välskriven bagatell. Det är dock roligt att Jonas Brun väljer att följa upp sin romandebut, en tämligen konventionell barndomsskildring, med en bok som denna, en roman om ett gäckande havsvidunder. Det skall bli spännande att se vad som kommer att bli av hans författarskap.

Gåtfullt om besatthet

Jonas Bruns roman Det amfibiska hjärtat är lättviktig men charmig och underhållande, anser Catrin Ormestad.