Gåtan Stagnelius i nytt ljus

Om Stagnelius hade skrivit på något av de stora europeiska språken skulle hans anseende vara i klass med Goethes och Keats - det är Göran Häggs övertygelse och han pläderar vältaligt för den i sin nya bok I Världsfurstens harem: Erik Johan Stagnelius och hans tid. "Svindlande skön" och liknande tar Hägg till för att karakterisera Stagnelius verskonst. Är det överord? Alla extrema värderingar är subjektiva men för egen del är jag benägen att instämma i Häggs bedömning.

För att bli intressanta måste värderingar underbyggas med argument, och Hägg har 350 sidor till sitt förfogande. Huvuddelen av dem ägnas dock åt att teckna Stagnelius levnad mot bakgrund av det samtida svenska ståndssamhället till vars översta skikt han hörde genom pappa biskopen i Kalmar. Häggs föregångare är många och främst bland dem Fredrik Böök med sin stora monografi från 1919. Men Hägg ogillar Böök och kallar honom en konservativ opportunist som fått ett skenproblem på hjärnan: Vem var verklighetsförebilden till skaldens sångmö Amanda? Troligen ingen alls. Men Böök drog också fram mängder med biografiskt material som står sig och inte är så lätt att komplettera.
Ändå lyckas Hägg berika bilden av bl a fadern som framstår i synnerligen ofördelaktig dager: en ärkereaktionär försvare av den rena lutherska läran och dessutom en snål hustyrann. Erik måste ofta förödmjuka sig och tigga om mer pengar eftersom han var beroende av underhållet hemifrån även sedan han börjat arbeta i regeringskansliet. Innan man nådde ställning som ordinarie var tjänsten oavlönad.

Vår kunskap om hans liv är ytterst knapphändig. Det mesta består av skvaller och anekdoter. Vissa säkra hållpunkter utgör de officiellt utfärdade respass som krävdes för färder inom landet. Med hjälp av dem kan man karlägga Stagnelius resor mellan hemmet i Dörby utanför Kalmar och Uppsala och Stockholm. Notiser i matriklar och liknande ger också något. Sålunda for han våren 1812 tillsammans med sin far till Örebro där denne som ledamot av prästståndet skulle delta i den urtima riksdag som utlysts dit - Erik fortsatte sedan till Uppsala för att påbörja sina studier där. Hägg antar på goda grunder att Erik bevistade den högtidliga öppningsceremonin där den nye kronprinsen Karl Johan hyllades. Reslig och med militärisk hållning bör den förre napoleonmarskalken ha gjort ett imponerande intryck på den nittonårige studenten. Där och då, menar Hägg, grundlades den beundran som skalden ett par år senare gav uttryck för i en bombastisk hyllningsdikt.
En sådan överdriven hjältedyrkan blir enligt Hägg begriplig med tanke på hur Stagnelius själv såg ut. Enligt samstämmiga vittnesbörd var han liten, ful och på något sätt vanskapt. Längre fram i sitt korta liv gjorde han ett rent frånstötande intryck. Vad var det då för fel på honom? Och med modern och bröderna också, för den delen. "Att något inte stod rätt till i den familjen är tydligt", konstaterar Hägg. Hypoteserna är många. För Eriks egen del dominerar diagnoserna hjärtfel, alkoholism och opiemissbruk. Hägg spär på med Aspergers syndrom för faderns del och syfilis för Eriks. Spekulationer om skaldens personlighet, kroppskonstitution och ohälsa återkommer genom hela boken, dock med klart betonande av att det rör sig om obestyrkta hypoteser.

Man kan bara beklaga att Hägg inte haft tillfälle att ta del av en lång artikel i Läkartidningen nr 32-33 i år där med dr Carl Lindgren går igenom hela det befintliga biografiska materialet och gör troligt att Stagnelius led av en ärftlig åkomma som typiskt nog präglade även hans mor och bröder: Noonans syndrom.
Det var i slutet av 1960-talet som den amerikanska barnläkaren Jacqueline A Noonan beskrev det syndrom av yttre och inre egenskaper som nu går under hennes namn. Dit hör medfött hjärtfel, kortvuxenhet, avvikelser i skelett och huvudform, hos pojkar icke nedvandrade testiklar, samt varierande psykiska avvikelser. Syndromet förekommer ofta hos flera medlemmar i samma familj och kan numera objektivt fastställas genom DNA-analys. Förbluffande mycket av detta stämmer in på Stagnelius och hans anhöriga. I brist på cellprov kan diagnosen inte verifieras men framstår som den i särklass mest sannolika som hittills framförts. Många av de frågor som Hägg tvingas lämna hängande i luften får genom den ett svar som gör att partier av hans biografi framstår som överspelade redan innan trycksvärtan hunnit torka. Men det är givetvis inget han kan rå för.

Däremot skulle man önskat att han ägnat större utrymme åt att analysera och kommentera de ofta dunkla dikter han med all rätt höjer till skyarna. De genom kyrkofadern Irenaeus traderade gnostiska läror som Hägg låter överskugga alla andra influenser faller i ögonen genom sin exotiskt färgsprakande bildvärld, men som skaldens filosofiska prosafragment visar har denna bildvärld en klart formulerad psykologisk-filosofisk innebörd som Hägg i stort sett ignorerar.
Men det är den excentriske och olycklige Stagnelius liv som är huvudsaken för Hägg och därjämte, som bokens titel anger, "hans tid". I båda dessa avseenden har han lyckats utmärkt och den rappa, personliga stilen gör läsningen till ett nöje.

Gåtan Stagnelius i nytt ljus

Den exentriske, olycklige skalden Stagnelius är föremål för Göran Häggs rappt skrivna biografi, konstaterar Staffan Bergsten.