Gåtan Olof Palme och verkligheten
Claes Arvidssons i dag utgivna bok om Olof Palme är en ambitiös analys av Olof Palme och hans politik, skriver Gunvor Hildén.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och nu kommer en tjock bok om honom av Claes Arvidsson, Olof Palme Med verkligheten som fiende.
För författaren är Olof Palme en gåta. Varje omdöme om den kontroversiella partiledaren kan lika väl vändas i sin motsats. Olof Palme var omtänksam men också brutal i sina angrepp, han var övertygad socialist men också pragmatiker, han var ideologisk men
också mycket taktisk, han gillade USA men riktade ofta högröstade och mycket skarpa angrepp på landet, han var antikommunist men låg mycket lågt med kritik mot Sovjet, han stöttade många länders försök till frigörelse men glömde Balticum etc.
Olof Palme var hatad och älskad, hans liv levdes i rampljuset. Han fick uppleva journalistdrev och skandaliseringar, han var känslomässig på ett sätt som stimulerade många och fick andra att upprört ta avstånd. Hans tid som partiledare var en för Sverige omtumlande tid, när mycket förändrades. Claes Arvidsson sätter en sorts gräns vid 1980. På 70-talet var tidsandan socialistisk, i samklang med Olof Palme. Inte ens OECD:s ekonomer hade mycket att invända mot den mycket radikala politik som socialdemokraterna då förde. Inte heller den borgerliga oppositionen var särskilt kritisk. Folkpartiet drev faktiskt på när det gällde arbetsmarknadspolitiken.
Men efter 1980 ändrade sig tidsandan. Arbetsgivarna började bli politiska genom olika tankesmedjor (Claes Arvidssons förlag Timbro var ett resultat av detta), de borgerliga partierna blev betydligt mer kritiska mot socialdemokraterna och de ledande ekonomerna började bli allt mer negativa till den svenska ekonomiska politiken. Slutligen hade Sverige fallit från att vara ett av världens rikaste länder, räknat i bruttonationalprodukt per invånare, till plats nummer 19. Det var dags att slå om, men Olof Palme, som varit tidsandan personifierad på 70-talet, hängde på 80-talet kvar i det gamla. Ungefär så ser Claes Arvidssons bild ut.
Författaren har lagt ned stor möda på sitt verk. Litteraturförteckningen upptar 24 tättryckta sidor. Han tar upp i stort sett alla tidens viktigare politiska frågor, sätter in dem i ett sammanhang och drar slutsatser om Olof Palmes person och politik. De
viktigaste avsnitten berör den ekonomiska politiken och utrikespolitiken.
Utrikespolitiken tycks vara det som vanliga väljare minns bäst. När Palme talade då lyssnade världen. Claes Arvidsson medger att det är sant. Men han anser att de långsiktiga effekterna var små. Olof Palme stöttade många afrikanska länders frigörelse, spelade en stor roll för Sydafrika och flera länder i Sydamerika. Men hans stöd gick bara till socialistiska länder som det numera i de flesta fall har gått illa för. Olof Palme försvarade sig med att det inte var hans sak hur länderna skötte sin politik när de väl uppnått frihet från kolonialt förtryck.
Han såg inte demokrati som en viktig faktor för länder i tredje världen. Väl känt är hans kramande av Fidel Castro på Kuba. Men inte ens den bilden är entydig. Olof Palme och de svenska socialdemokraterna gav ett viktigt stöd till Solidaritet i Polen som
ju arbetade för att Polen skulle frigöra sig från det sovjetiska förtrycket.
Mer problematiskt är hans Palmekommission som bland annat ville göra Östersjön till en kärnvapenfri zon. Det var den ju redan, eftersom Danmark som Natomedlem ändå inte hade kärnvapen. De enda kärnvapnen som faktiskt fanns i Östersjön var ju de sovjetiska. Palme vacklade fram och tillbaka i frågan om den kärnvapenfria zonen skulle innebära förbud mot sovjetiska kärnvapen. Han stödde också det gamla sovjetiska förslaget om en kärnvapenfri zon i Europa, så utformat att det framför allt innebär att Nato skulle dra tillbaka sina missiler. Att Sovjet placerat ut sina SS20-raketer kritiserade han inte.
Ekonomisk politik var uppenbarligen inte ett område som Olof Palme prioriterade. Ofta lät han sina finansministrar sköta saken. Men då och då hoppade han in, t ex genom att lägga sig i avtalsrörelserna, att stötta förslaget om löntagarfonder trots att han egentligen var emot och göra framstötar för att utvidga den offentliga sektorn. Olof Palme ville ge folket inflytande över alla samhällssektorer, även näringslivet. Men det skulle i första hand ske genom höjda skatter, större offentlig sektor och inflytande på den egna arbetsplatsen, inte genom att socialisera företag.
Claes Arvidsson, som är ledarskribent på Svenska Dagbladet, ser den socialdemokratiska politiken främst på 70-talet men också på 80-talet som ett direkt hot mot den ekonomiska utvecklingen. Om inte de borgerliga partierna hade vunnit valet 1976 hade det varit mycket allvarligt, anser han. Olof Palme menade att det borgerliga näringslivet förutsatte en ständig socialdemokratisk regering för balansens skull. Men när partiet återkom till regeringsmakten efter 1982 års val hade några av de vildaste idéerna försvunnit och man behöll i tysthet flera förändringar som de borgerliga regeringarna genomfört.
Claes Arvidsson anstränger sig verkligen att framföra både plus och minus för Olof Palme och hans politik, men summan blir till slut klart negativ. Bokens titel: Olof Palme Med verkligheten som fiende ger en god uppfattning om författarens slutsatser, som ju grundas på en annan ideologi än Olof Palmes. Men även den som har en mer positiv bild av den forne statsministern kan ha stor glädje av Claes Arvidssons bok. Den ger en god överblick av den politiska utvecklingen i ett par decennier, en tid som
ju i vårt land dominerades av socialdemokraterna, också när partiet var i opposition.
Claes Arvidsson: Olof Palme Med verkligheten som fiende