De första sidorna i Emily Fridlunds debut ”Vargarnas historia” får mig osökt att tänka på Harper Lees succéroman ”To Kill a Mockingbird” (1960) som på svenska fick den prosaiska titeln ”Dödssynden”. Det är något med berättarrösten och själva anslaget som känns bekant.
Snart hör jag dock en annan röst. Det är som om berättarjaget Linda liksom harklar sig innan hon fortsätter att berätta om vad som hände den där sommaren för mer än tjugo år sedan, då Paul, den lille pojken som hon satt barnvakt åt, dog och en rättegång följde.
Linda och hennes föräldrar bor i en fallfärdig stuga vid en sjö en bra bit utanför den gudsförgätna småstaden Loose River i Minnesota, en småstad lika fiktiv som staden Maycomb i ”To Kill a Mockingbird” – men betydligt sorligare.
Familjen är resterna av ett kraschat hippiekollektiv som valde att slå sig ner i den nordamerikanska svenskbygden.
När det begav sig bröt föräldrarna upp från en trygg medelklasstillvaro för att göra vad de trodde var bäst för sin dotter. Det är åtminstone vad Linda gång på gång får höra från sin mamma.
Så en dag bosätter sig en ny familj i ett hus på andra sidan sjön, en familj som Linda betraktar på avstånd och som i jämförelse med hennes egen framstår som perfekt.
Slumpen vill att de ska bli bekanta och Linda låter sig tacksamt sugas in i familjen, där hon, den utstötte särlingen, äntligen får chansen att passa in och uppleva en gemenskap.
Men om det är något som litteraturen har lärt oss så är det att tillsynes perfekta familjer sällan är perfekta.
Som barn är man utlämnad åt sina föräldrar. Det är de som bestämmer över en och i de flesta fall gör de också vad som är bäst för en.
Men ibland kan det finnas en ödesdiger brist på överensstämmelse mellan vad föräldrarna tycker är det bästa för sitt barn och var som faktiskt är det.
Mer än så behöver man nog inte säga om vad som leder fram till Pauls död.
När berättaren väl har harklat sig hör jag att Emily Fridlund har en ovanlig röst. Och jag hör att den svenska översättningen har lyckats förvalta det säregna.
Det finns en poetisk finstämdhet och slöjor av småkuslig mystik i den ofta redogörande prosan.
Sanningen om Pauls död närmar sig Fridlund med utstuderad långsamhet. Men som läsare förstår man vad som är smärtpunkten i berättelsen redan innan författaren är hunnen så pass långt.
Samtidigt är det en pusselbit som fattas för att man ska få ihop alltsammans, och den pusselbiten är Linda. Man blir liksom aldrig riktigt klok på varför hon först nu, vid trettiosju års ålder, äntligen berättar om vad som hände sommaren när hon var 15 år.
Det finns ett avstånd mellan Linda och vad hon berättar om. Och det avståndet är större än de många åren som separerar henne från själva händelsen.
Hon har en märklig känslomässig distans till vad som hände och vad som har hänt sedan dess.
Samtidigt finns det stråk av sorg och en slags förlåtande ton i hennes sätt att lägga fram sanningen. Som om hon har fått en insikt och slutligen förstår varför det slutade som det gjorde och nu kan förlåta.
Jag gissar att hon nu äntligen kan förlåta alla inblandade utom sig själv och att den insikten är själva impulsen till att sent omsider berätta. Men det är bara en gissning. Läsaren får aldrig något svar.
Vilket är både frustrerande och stimulerande.