För några år sedan rasade en debatt på de svenska kultursidorna om språkmaterialismen. Nu när dammet lagt sig är det svårt att förstå vad bråket egentligen handlade om. Men det är väl inte helt fel att se bråket som en av dessa återkommande obegriplighetsdebatter som drabbar svensk poesi. En grupp poeter, dit bland andra Aase Berg, Jenny Tunedal och Jörgen Gassilewski räknades, anklagades för att ha skaffat sig ett maktmonopol i kulturlivet och för att vara obegripliga i sin poesi. Det rörde sig nog också om det vanliga generationskäbblet. Det intressanta var att ingen av kombattanterna ville ge sig själv etiketten språkmaterialist. Det är ett lika luddigt begrepp som postmodernist.
Vad är då språkmaterialismen? Rörelsen kommer från den så kallade language poetry-skolan i USA. Fokus i detta slags poesi ligger på själva språket snarare än på subjektets känslor och upplevelser. Syftet är att bryta upp olika menings- och maktstrukturer: språkliga, mentala, sociala, ideologiska. Oftast tar sig då språkmaterialisternas verk uttryck i experimentella och subversiva texter som gärna utgår från andra texter. Det dekonstruktiva draget är särskilt tydligt. Ytterst handlar det om politiska texter eftersom språket styr vår verklighetsuppfattning.
I Sverige har språkmaterialismen varit centrerad kring tidskriften OEI startad 1999 och dess avknoppning förlaget OEI editör. Nu utkommer på OEI editör Jörgen Gassilewskis Hittills samlad poesi: 1983-2009 i tre digra band på 852 sidor. Den illgröna boxen dimper ner på mitt bord och signalerar ett mastigt läsbeting. Jag har tidigare känt mig kluven och skeptisk till hans poesi men jag får väl öppna Gassilewskis trollerilåda och se vad som händer. Med dessa tre band tar han definitivt plats som en central röst i samtidspoesin. Här finns även tidigare outgivet material som det konceptuella manuset karinkarin från 1983. Den gassilewskiska dikten är alltid på språng, oförutsägbart utforskande och språkligt innovativ. I ett snårigt efterord (82 sidor långt!) försöker Jonas (J) Magnusson reda ut de avantgardiska traditioner som Gassilewski anknyter till.
Förlaget skriver i sin presentation av Hittills samlad poesi att böckerna ger en lägesrapport av ett författarskap i full verksamhet. I så fall är det en mycket diger lägesrapport från nio utgivna diktsamlingar, ett opublicerat diktmanus och texter publicerade på den norska nättidskriften nypoesi.net (nu avsomnad).
Det intressanta med samlingsutgåvan är att där tecknas en utvecklingslinje i Gassilewskis författarskap från en diskursivt berättande dikt à la John Ashbery i de tidiga böckerna till en konceptuell och visuell poesi. Brottet sker i rekviem från 1996.
Här lyckas han frigöra sig från de poetiska formernas tvångströja genom att sprida ut texten på boksidan och använda sig av sådana språkmaterialistiska tekniker som collage och cut up-metoden. Mediet blir budskapet genom det uppbrutna och det stummas tal.
vit
tro
är
vi
i
i
axis
harts vit vit
är röd
i mig
Martin Högström menar att Gassilewskis diktning präglas av ett typografiskt idiom då han gör bruk av själva typografin för den poetiska utsagan. Det är kanske något Gassilweski lärt sig av language poetry-skolan. Det processartade i hans poesi understryks ytterligare av att volymerna i samlingsutgåvan utgör homogena block på cirka 245 sidor där texterna i diktsamlingarna löper från band till band. Det är mycket bläddervänliga band som inbjuder till en interaktiv läsning då jag bläddrar fram och tillbaka och läser några avsnitt här och där. På så vis skapar jag min egen gassilewskiska flödespoesi.
De fyra diktsamlingarna i del 2 av Hittills samlad poesi utgör höjdpunkten i Gassilewskis experimentella författarskap: rekviem, portarnas bilder, skapelsens sedelärande samtal och Kakbak. De kan läsas som en tetralogi om utsatthet och rotlöshet i det samtida Sverige. Han gör sig till röst för de vilsna och de ångestridna genom den vardagliga desperationens sånger. Också hans senaste bok Kärleksdikter är ett spännande formexperiment även om den känns lite mekanisk ibland.
I ett uttalande tryckt i 90TAL 1999 talar Gassilewski om ”Poesi som Janusansikte. […] Som går genom alla faser, framlänges och baklänges.” Det är just det som händer i hans texter: där finns en rörelse genom samtidiga skeenden och känslokomplex. På så sätt lyckas han ringa in komplexiteten i våra erfarenheter som ingen annan i samtida svensk
poesi. Jag är glad att jag upptäckt det till sist genom den trollerilåda som fått påskriften Hittills samlad poesi.