Gärningsman utan ånger

Spielzeit Europa, kulturfestivalen på Berliner Festspiele, avslutade höstens program med en sällsamt gripande föreställning av Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff, producerad av festspelen i Salzburg.
Filmatiseringarna och dramatiseringarna av romanen är talrika och regissören Andrea Breth, som nu gör comeback efter halvtannat års sjukdom, skapar ännu en version med utgångspunkt i en tysk översättning som mer än de gängse tar hänsyn till personernas individualiserade språkbruk i originalet. Inte ett ord från scenen som inte finns med i romanen är Breths dramaturgiska motto.

Mycket måste naturligtvis strykas och Breth väljer att börja i fångenskapen i romanens sista episoder och utarbeta iscensättningen som en triptyk. Lättast vore att lyfta fram kriminalhistorien i verket, eller att se den rastlöse studenten Raskolnikov som offer. Men Breth går motsatt väg. Jens Harzers Raskolnikov är en gärningsman, förvirrad men utan ånger, som ofta upprepar att han vill vara ensam. Föreställningen såväl börjar som slutar med frågan om tron på Gud och uppväckandet av Lazarus. Hela första akten är en tillbakablick i expressionistiska bilder, ibland kortare än minuten, avbrutna av bländande ljus mot publiken. Effekten blir filmisk.

Här ser vi Raskolnikov i sin svarta ryska mössa och trasiga undertröja med den tunga yxan i handen. Här ser vi den mörkklädda procenterskan spöka efter sin död. Här ser vi fru Marmeladova, lysande gestaltad av Corinna Kirchhoff, plaska med vattnet medan hon ihärdigt tvättar. Harzer gör en Raskolnikov som tycks skapa ett eget språk i sitt delirium: stämman går upp i falsett, armarna sträcks ut och kroppen slingrar sig likt en lian i liggande, krypande och stående positioner. Den dialog han för är en dialog med sitt eget inre. I detta avseende kommer Breth oavsiktligt den Dostojevskij nära som inspirerade den för ett halvsekel sedan nya franska romanen. Hos denne skådespelare, som i en intervju ställt sig bakom filosofen Gadamers motto "det är möjligt att den andre har rätt", fascineras man av det nyansrika sättet att visa att sanningen aldrig är endast en, när tanken föds i formuleringarna.

Ofta belyses Harzer bakifrån i Friedrich Roms ständigt varierade ljussättning, så att ansiktet faller i dunkel; i bildflödet kan bipersonerna ibland likna silhuetter.
Vad är dröm, vad är verklighet? Varken vi eller Raskolnikov vet. Den intensiva erotiska incestscenen med systern Dunja pekar fram emot Freud. Dubbleringen av rollerna kan peka i samma riktning. Elisabeth Orth spelar såväl Raskolnikovs moder som procenterskan. Men aspekten av modermord blir knappt mer än en vindpust i denna storm av bilder som kastas mot oss: figurer i ljusa dörröppningar i dunklet, hästkadaver på scenen med sex stora brinnande eldar i fyrfat. Ljus kämpar mot mörker och eld mot vatten i Erich Wonders dovt kraftfulla scenografi med dimmiga himlar över en halvcirkelhorisont i fonden.
Efter paus förändras optiken. Scenbilden är nu enkel med pappväggar framför horisonten, så att en interiör bildas. Dörrar med avflagnad målarfärg alluderar på den sedvanliga ryska miljö som vi känner från teatern. Spelscenerna är nu realistiska och karaktärerna börjar likna komedins. Godsägare Svidrigajlov tolkas av Sven-Eric Bechtolf som en vältalig lebeman och Wolfgang Michael gör med sin torrt mörka stämma en beräknande asket av hovrådet Lusjin. Men vad betyder svingandet av en röd fana? Järtecken för en till misslyckande dömd revolution? Harzers Raskolnikov är besatt av övermänniskotankar. Han vill visa att han inte är en lus, utan en Napoleon - och blir just därför en lus.

Nietzsche, som tog intryck av andra Dostojevskijtexter, läste märkligt nog aldrig Brott och Straff. Romanens övermänniskotanke inspirerades närmast av Napoleon III:s succéskildring av Julius Caesar från 1865.
I tredje akt är spelstilen åter en annan. Uttrycksfulla scener är Raskolnikovs möten med undersökningsdomare Porfirij, gestaltad av den magnetiskt jovialiske Udo Samel. I Berlin hördes trots inkvisitionen befriade skratt bland publiken. Varför? Samel spelade 1986 samma roll mot Stephan Bissmeier och Jutta Lampe i Andrzej Wajdas starkt katolska bearbetning av samma roman. Där dominerade det rembrandtska ljuset, de slitna rummen och det mystiskt sköna. Här infinner sig aldrig det kusliga som den gången. Harzers Raskolnikov tillhör en ny värld, där skuld och oskuld slutat spela en roll. Följaktligen är han immun mot undersökningsdomarens metoder.
Andrea Breths slut är förvisso kristet, men lågmält. Bejakandet av tron på Gud och undret med Lazarus har förvandlats från läpparnas bekännelse till allvar. Framför de dimmiga skyarna projiceras en apokalyptisk ryttare. En gregoriansk kör klingar i bakgrunden. Sonja (Birte Schnöink), den heliga prostituerade, frälser Raskolnikov genom att komma bakifrån och lägga en rock över hans axlar. Själv står han på knä i bar överkropp och häller hektiskt allt mindre vattenskvättar mellan tre gamla zinkhinkar som en symbol för sibirisk Sisyfosverksamhet. Det är som om inte bara orden utan hela hans kropp talade till oss i ljusdunklet.

Gärningsman utan ånger

I Andrea Breths drabbande iscensättning av Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff träder Raskolnikov fram som en förvirrad gärningsman utan ånger, fastslår Roland Lysell.