En uteliggares övernattningsplats på sommaren: kläder, plastpåsar, burkar, stensöta, nedfallna grenar och en kudde mot en trädstam. Det är en plats nära men ändå vid sidan om. Lika nära brukar det vilda oordnade läggas inuti människan i fiktionen – en hårsmån från det välordnade, ömsom skrämmande ömsom pockande. Platsen är fångad på omslagsfotografiet till Linus Gårdfeldts nya diktsamling Gråbergssång, den andra boken sedan debuten 2009 med samlingen Men golvet har ingen mun. Den diktbevandrade läsaren har redan noterat att nya titeln är ett lån av Gustav Fröding.
Denna tydliga anknytning till Värmlandsskalden gör Gårdfeldt till en ovanlig fågel i den nutida svenska poesin. Visst är Fröding en levande klassiker men de nutida poeterna vill vanligtvis inte ha några tydliga kopplingar till honom.
Gårdfeldt värjer sig inte. Han går traditionen till mötes med folktrons bergtagning, väl begagnad av Fröding. I den nya samlingen – som i den gamla – sker en förvandling med jaget. Förra gången handlade det om sagans värld. Nu lockas jaget in i trollberget. Bergtagning var förr ett sätt att förklara psykisk sjukdom. Idén erbjuder förstås en intressant förvandling för fiktionen.
Hos Gårdfeldt finns också Frödings ordlek, inte minst på det avskalade sätt som blir som starkast i slutet av hans diktning, i det som brukar kallas Nedanförmänskliga visor. Det ringer och klingar om allitterationer och upprepningar. Med små medel leder Gårdfeldt in sin läsare i mytologis värld. Det intressanta här är att det är när Gårdfeldts diktjag befinner sig inuti berget som det klingar och svänger som mest. Sedan tystnar det och blir mer prosaiskt stelt och tråkigt när jaget är på väg tillbaka till sin utgångspunkt.
Den nya samlingen är en färd bort från hem och jag. Jaget plockas isär. ”Jag rör mig hela tiden bort från mig själv. Sitter vid skogsbrynet och bryter mig själv till kvistar.” Jaget lösgör sig från sig själv och leds så småningom ni i berget och dansar där med trollen.
Vid ett tillfälle tycks Gårdfeldt snubbla på orden: när han skriver att trollen i berget ”äter kyckling och dansar”, det blir lite blekt när Frödings troll steker tackjärn, äter och dansar. Jämför med det låter det som Gårdfeldt beskriver en klassfest. Men kanske kan den skrivningen vara en öppning mot att bergtagningen finns mitt ibland oss, mitt i festen i förortsvillan eller i paradvåningen – i raden innan har poeten skrivit att det hänger en kristallkrona i taket. Men fokus i den här dikten ligger ändå på det fula, det aparta: ”Smutsen längs alla kanter. Jag måste in med tungan och grotta. Det är ett svart längst därinne som lockar, lyssna.”
Hos Gårdfeldt börjar Bergtagningen om att naturen uppenbarar sig i människan på ett oerhört konkret sätt: ”Butikens skimmer, ett flimmer av någon, klädd i träd och spindelväv, som vinkar.” Och det tycks vara uteliggarna som är denna natur närmast: ”Det toviga håret, den håriga ryggen. De håller fram en liten flaska, flinar, frågar: Vill du smaka?” Läst så finns den bevärande åsikten om den ädle vilden. Det är ett problem med all dikt som romantiserar det mörka.
Ändå är det riktigt roligt att läsa Gårdfeldts dikt, kanske främst för dess musikaliska kvaliteter och att den påminner om Fröding. Jag läser den gärna och den känns nyskapande och intressant i all sin enkelhet. Dikterna är sammanlagt inte mer än två sidor löptext, det går att läsa dem om och om igen med fördel. Dikterna bygger stämningsfullt upp en tillfällig värld av språk och bilder, betydelser och musik med oerhört små medel. Det är bra, mycket bra.
Det är för tidigt att säga, men kanske är Gårdfeldts dikt ett tidigt tecken på att dikten håller på att vända tillbaka till ett mer traditionellt sätt att skriva.