Gardells bok gnistrar av debattlust

"Gud är en obegriplighet vi inte skall begripa, en lovsång till det omöjliga, en förtvivlad och vild förhoppning om att vi trots allt inte är ensamma i ett ödsligt och tomt universum, att vi aldrig någonsin är helt och hållet övergivna."
Så skrev Jonas Gardell 2003 i boken Om Gud. Han undersökte grundligt våra begrepp om "gud" , de "självklara", de avvisande och de motstridiga. En gedigen genomgång av Gamla testamentets föreställningar om skaparen, hämnaren, domaren. Men också kärlekens fadersgestalt. Frågan "Tror du på Gud?" är fortfarande problematisk. "De ofta motstridiga gudsbilderna återfinns i bibelns olika texter och går inte att få ihop - eftersom de är utvecklade ur olika föreställningar, olika behov, olika samhällen, olika tider - och jag menar att det är viktigt att vara medveten om dem även om den troende inte i sin livsåskådning behöver eller ens kan omfatta var och en av dem." Eftersom kärlekens och hatets budskap från olika utvecklingsskeden löper parallellt i Bibeln måste vi faktiskt välja."Det gör mycket tydligt Jesus."

I dag kommer Gardells nya bok Om Jesus (Norsteds). Jag kan inte påstå att den är mindre revolutionerande när det gäller att skaka om våra invanda och slentrianmässiga föreställningar. Vad vet vi om den historiske Jesus? Hur stämmer han med den religiösa bilden/bilderna i traditionen? Jesu födelse med stjärnan som strålar och vägleder, herdar och vise män som kommer med guld, rökelse och myrra - går man tillbaka till evangelierna, menar Gardell, "blir man förvånad över hur lite som faktiskt återfinns där". Mycket av det storslagna har smugits in efter hand, man "parafraserar och kalkerar gammaltestamentliga karaktärer och händelser - - -". Den historiska sanningen är svår att fastslå och versionerna skiljer sig från varandra. Men det hindrar inte att de bär fram en djupare sanning, en mytologisk. Det var så man skrev, rent berättartekniskt. "Den mytologiska sanningens kunskaper ligger på ett annat plan än den vetenskapligas." Och den är inte att förakta. Märk väl om man har en agenda, en avsikt. Gardell är noga med att deklarera sin: han är troende, och detta är ett sätt att läsa skrifterna.

Vi vet inte mycket om Jesu uppväxt i Nazaret, hans härkomst var oklar, vem var hans far? Kanske var han en oäkting, en mamzer? Som sådan stod man långt ner på samhällsstegen.
I de äldsta skrifterna, som hos Paulus, finns ingenting om en mirakulös födsel - tvärtom. Man kunde inte födas till Guds son - man utvaldes till det. En eskatologisk profet som har bråttom, det är vad Gardell ser i Jesusgestalten. Guds rike är nära och där ska de utblottade och förnedrade få upprättelse. Som barn av sin tid levde han i den rådande världsbilden. Samtidigt var han en människa som kämpade med sig själv. De messianska anspråken fick andra tillskriva honom. Gudsriket kom inte. Han avrättades som en orosstiftare, "för säkerhets skull". Nesligt, nästan som i förbigående. Inte som den dominerande gestalt vår tradition lyfter fram. I synfältet skymtar en man som kan ha varit tandlös, sliten av sitt kringflackande liv - och av ålder. Vid den här tiden och i dessa trakter var det inte många som fick uppleva sin 30-årsdag.

Men budskapet levde vidare. Kärleken och förlåtelsen. Men även här går Gardell på tvären. Att Jesus dog för våra synder, att Gud måste sända sin son för att avrättas och därmed försona människorna med sig själv, finner han mer än lovligt konstigt. En kvarlevande, primitiv offertanke. "Dina synder är dig förlåtna" - inga botgöringsceremonier! Att äta med horor (eller var det kvinnliga lärjungar, som dristade sig till att visa sig utan manligt beskydd?) och "orena" var detsamma som att förklara dem rena. Att äta tillsammans innebar ömsesidigt accepterande och även förlåtelse. Därför är måltiden - festen - så central. I den finns Guds närvaro, inte den allsmäktighet som kan förhindra det meningslösa, våldet eller katastrofen. Men en gud som aldrig lämnar oss, som är med i varje varelses plåga och utsatthet. En gud som själv har varit där. "Och så tolkar jag Jesus död och uppståndelse. Uppståndelsen är signalen från Gud som återupptas. Jag finns. Jag lever. Jag är till." Om det fanns en begraven kropp som återuppväcktes eller om den förmultnade i en fattiggrav är i det perspektivet inte intressant.

Gud är inte ett förslag att ta intellektuell ställning till. Gud är något man förnimmer - eller inte. Efter tolv års forskning och arbete med den här boken är det som om Jonas Gardell åter befinner sig på mormors glasveranda där man höll andakt på söndagsmorgon. Självklart och i stor tillit. "När andakten var över fick vi gå ut och bada." Hans studier (se den omfattande referenslistan!) har lett fram till en teologi så avskalad att den måste väcka turbulens. Det är säkert också vad han förväntar sig. Genom åren har han mötts av hatbrev och dödshot. Och upptäckt att de inte är annat än uttryck för en urgammal kristen tradition att hata sin nästa. Från den sanna apostoliska läran, via reformation och motreformation, till statskyrkor och frikyrkor som kvistar av sig i diverse rörelser - alla har de velat ha monopol på den rätta läran.
Så kommer Jonas Gardell (numera teologie hedersdoktor) och skalar av alltihop. Han må förefalla kättersk, men lär bli svår att slå på fingrarna. Språket gnistrar av debattlust. Det blir spännande att se hur hans utmaning tas emot.

Gardells bok gnistrar av debattlust

Efter tolv års forskning och arbete med Jesus är det som om Jonas Gardell åter befinner sig på mormors glasveranda där man höll andakt på söndagsmorgon, skriver Bitte Jansson.