”Han skulle slå till på översta våningen. Ta första bästa som öppnade dörren. Tvinga sig in. Döda alla som fanns där. Gömma undan liken. Under sängar. I garderober. Ta deras pengar, kontokort, bilnycklar.”
Jens Lapidus? Nej, den initierade stackatokonsten är hämtad från religionsprofessorn Mattias Gardells bok om Peter Mangs, ”Raskrigaren”. Gardells ambition har varit att skriva ”fackprosa i crime noir-format, en deckare med fotnoter”. Det är precis vad han har gjort. Notapparaten sträcker sig över sextio sidor och rymmer bland annat trettio timmars intervjuer med den grandiose exnassen – numera samurajromantisk buddhist – och många tusen sidor förundersökningsmaterial.
Deckare är det också, som stycket ovanför illustrerar. Gardell skriver ofta inifrån mördaren, låter hans bisarra tankar stå okommenterade, skapar cliffhangers, action. Man. Håller. Andan.
Varför den här formen?
Därför att Gardell vill bli läst. Vänsterprofessorn har alltid varit föredömlig på att i debatter, aktivism och böcker kommunicera och popularisera sin forskning. Och även den här gången har han angelägen information att delge oss: Mangs är inte den obegripliga galning som polis och media ville framställa honom som. I stället är han en djupt reflekterande och ideologisk rasist i ett globalt sammanhang, bildad i den moderna rasbiologiska litteraturen.
Kontentan av hans politiska tankar finns formulerad i manifestet ”Den germanska filosofin”, tidigare okänt för allmänheten. Utredarna förstod inte så mycket av det (kanske hade de inte ens läst Nietzsche, funderar Gardell lätt världsfrånvänt) och åklagarna valde att inte gräva så djupt i det politiska. Texten flätar samman långa googelspår längs ämnen som Hitler, esoterism, rasmystik och tysk filosofi.
Mangs har nu lämnat raskriget bakom sig men ångrar inget. Det är djupt obehagligt att ta del av hans egna nedkylda efterhandsreflektioner. När Gardell vill veta bakgrunden till mordförsöket på Hakim, den unge mannen som Mangs eventuellt sköt med fem skott, varav två i huvudet, utbrister mördaren: ”Ahh, du menar sextonåringen!”, och förklarar sedan: ”Det stod en invandrare på cykelbanan. Jag plingade på ringklockan. Han flyttade sig inte. Jag fick cykla runt. Jag blev irriterad.”
Vem är den här människan egentligen? Hur blev han så här? Tja, psykologiska teorier har ingen stor plats i ”Raskrigaren”, även om en tråd löper tillbaka till Mangs högerextrema skattesmitare till farsa. Desto mer utrymme viker Gardell åt tidsandan, minst lika viktig för boken som huvudpersonen själv. SD växte, moskéer brann och fördomarna mot nysvenskar var utbredda. Stereotypa föreställningar om stora grupper i samhället var själva förutsättningen för Mangs projekt: de skulle rikta polisens och mediernas misstankar mot personer av samma ”sort” som offren – de må vara romer, muslimer eller helt enkelt sådana med mörkare hudfärg än Mangs – med följden att de misstänkliggjordes. När motsättningarna nått taket skulle till sist det stora raskriget bryta ut och arierna segra.
Precis som med Mangs går Gardell in i offren, levandegör dem inifrån. Visst finns det en etisk problematik i att dramatisera en mördad person på det här sättet. Vad vet egentligen författaren om att Firas den dag han dog ”var alldeles särdeles tillfreds med livet”, bara för att högsommaren hade kommit? Hade Firas sagt det till någon, eller målar Gardell här med den större dramaturgin som uppdragsgivare? Med det sagt är de här passagerna utan tvekan bokens starkaste. Gestaltningen av offren är i litterärt avseende lyckad – de träder verkligen fram som komplexa och levande personer.
Berättelsen om Mangs själv fungerar sämre. Efter 400 sidor ger han fortfarande ett platt och artificiellt intryck. Kanske är det inifrånperspektivets fel. Även om Gardell kompletterar med andras perspektiv och ibland också själv bryter in med reflektioner så får den uppenbart narcissistiska Mangs till stor del forma sin egen berättelse. När författaren dessutom stöper den där berättelsen i deckarens spännande form tar känslan av fiktion överhand: den verkliga människans konturer tonar bort och i hans ställe framträder ännu en suggestiv, intressant mördare.
Mattias Gardells i många avseenden imponerande och viktiga bok kommer säkert att bli läst av många. Kanske också av nästa rasistiska mördare, liksom Gellert Tamas bok om John Ausonius en gång närlästes av en upphetsad Peter Mangs.