Arkeologerna Johan Anund och Linda Qviström har tillsammans utgivit en guidebok om vårt landskap Uppland under medeltiden. De är båda specialister inom sitt område. Linda kan läsaren träffa på Upplandsmuseet medan Johan tjänstgör på Riksantikvarieämbetet i Stockholm.
Det är svårt att recensera arbeten av typen guideböcker och uppslagsverk då man i mångfalden av uppgifter inte alltid väljer sådant som intresserar varje läsare. Det som attraherar en är likgiltigt för en annan. Med den reservationen hävdar jag dock att denna bok bör vara läsbar för var och en, som intresserar sig för uppländsk medeltid. Vårt landskap har, tror jag, blivit alltför vikingapräglat. Vi har Uppsala högar nära inpå oss och vikingajippon, verkliga eller planerade. Men glöm inte medeltiden som vi möter snart sagt överallt i landskapet. Uppsalabon kan ju kasta en blick på Domkyrkan.
Anund och Qviström har gjort ett mycket gott arbete. Boken ger först en utmärkt exposé över Upplands medeltidshistoria. Det kan inte ha varit det lättaste, men exempelvis den knepiga indelningen i folkland, häraden och skeppslag beskrivs översiktligt och klart. Vi får för övrigt veta att namnet Uppland för första gången nämns i Upplandslagen 1296.
Man hittar också lätt i resten av boken med dess kapitel ”Byar och borgar”, ”Städer” samt ”Kyrkor och kloster”. Att Gamla Uppsala var landskapets absolut största by under medeltiden kanske vi redan känner till. Hela volymen är vackert och ändamålsenligt illustrerad med foton och kartor, mestadels i färg. Slutligen skall nämnas att efter varje avsnitt finns ett ”Veta mera”. Jag beundrar författarna, som kunnat snoka upp så mycken verkligt relevant litteratur för fortsatt studium.
Har då boken inga nackdelar? Jo, ett par felaktigheter och någon otydlighet har jag hittat, men det är småkrafs. Sedan hade det nog varit bättre om underrubriken – så yrkesarkeologer författarna än är – bara hetat ”En guidebok”. Läsaren kan luras tro att det endast gäller utgrävningsplatser. Men till största delen berättas det om synliga monument högt ovan jord.
Vad skall man då se på? Man kan kanske åka ut till Vänge med Ekeby radby eller längre bort till Huddunge, där en liknande finns bevarad. Det tidiga 1800-talets skiften, som säkert var nödvändiga, spolierade den gamla bystrukturen. Runstenarna förknippar vi nog mest med forntiden, men de förekom också efter kristnandet. Håmöstenen vid Läby vad har en begravningsristning med ett processionskrucifix.
Medeltidskyrkorna är många. En färd till Dannemora och dess charmfulla kyrkogård rekommenderas här. Härkeberga kyrka är välkänd för sina målningar, men Härnevi har Albertus-Pictor-konstverkens ursprungliga kolorit ännu bättre bevarad.
Till medeltidskyrkan hörde att koret utmärktes genom exempelvis ett korskrank. Innanför det hade inte vem som helst tillträde. Detta meddelades okänsligt (dock på latin!) på Vendels och Films triumfbågar: ”Bondbock, vad har du här att göra? Här är platsen för dem som sjunger och inga andra."