Gamle Kuusinen i en oväntad roll

Sovjetkommunismes bägge reformförsök — Chrusjtjovs och Gorbatjovs — misslyckades. Kommunismen i vår världsdel hör numera till det förflutna, och detta gynnar dess vetenskapliga undersökning. I grannlandet Finland har kommunismen och de egna kommunisterna spelat en större roll än i Skandinavien. Tack vare den Andra republikens täta relationer med sin "nödvändiga granne" Ryssland (finlandssvensken Henrik Meinanders uttryck) fick historikerna ett brett tillträde till sovjetiska partiarkiv och sökte där bland annat spår efter sin kontroversielle landsman Otto Ville Kuusinen (1881—1964).Flydde till SovjetÅr 2002 genomförde den finländska ambassaden i Moskva ett seminarium tillägnat dennes verksamhet i Sovjet efter Stalins bortgång. Seminariets sju föredrag samt två intervjuer med Kuusinens numera sedan länge pensionerade medarbetare utgör den recenserade samlingen. Denna åsyftar inte den "mänskligt sett omöjliga" rehabiliteringen av Kuusinen (vinterkrigets kortvariga Terijokimarionettregeringens chef!) i finska ögon, men utgör den första utredningen av hans politiska gärning 1956—1964 under Chrusjtjovs ledarskede (Kuusinen dog endast några månader före dennes störtande, i maj respektive oktober 1964.)Revolutionsåret 1918 tillhörde Kuusinen, som bekant, Finlands revolutionsregering, flydde sedan till Sovjet och var 1921—1939 en av det ökända Kominterns sekreterare. Att han överlevde inom Kominternapparaten förklarades med hans trofasthet till Stalins linje — Kuusinens ständiga kompass. Den andra orsaken var att han aldrig ställde upp för sina häktade landsmän, ens sin första fru och sonen. Därom vittnar de överlevandes memoarer. Trots detta höll också Kuusinen i beredskap ulltröja och rågskorpor under 30-talet. Efter vinterkriget utsågs Kuusinen av Stalin till partiets CK och 1952 till partiets presidium (politbyrån). Efter tyrannens bortgång återvaldes han 1957 i det nya, Chrusjtjovska presidiet, säkert för att ha energiskt stött Nikita mot Molotovfraktionen. Historien känner få karriärer som kulminerade så sent! Apropå den senaste ryska Nobelpristagarens i fysik, 87 år gammal, skämtsamma ord: "I Ryssland måste man leva länge!"I ledarkretsen rund självlärde Chrusjtjov var den gamla skrivbordsmänniskan och fil kand den ende f d utlänningen och socialdemokraten själve Lenins medarbetare, med en bred internationell synkrets. Studierna i Kuusinens litterära kvarlåtenskap, tryckta och icke tryckta, förstärkta av hans yngre medarbetarnas minnen, har visat att Kuusinen bredvid armeniern Mikojan var den ledamot i partiets presidium som särskilt uppriktigt och nitiskt stödde ledarens destaliniseringskurs.Stred för större demokratiLäroboken Marxismen-leninsmens grunder (1959), redigerad av Kuusinen, blev den mest antistalinistiska bland likartade sovjetiska utgåvor och beskylldes av de konservativa för "socialdemokratism". Kuusinens kritiska anmärkningar och positiva förslag, särskilt under den interna debatten om SUKP:s tredje partiprogram (antaget 1961), gick längre mot dogmatismen (det vill säga stalinismen) än de övriga sovjetledarnas på samma nivå. På det enda då möjliga legitima sättet — med hjälp av den kanoniserade Lenins citat — stred Kuusinen uppriktigt för större demokrati i sovjetsamhället och vad gäller hans hemland (vilket han aldrig återsåg) för närmandet mellan kommunister och socialdemokrater. Med hänsyn till Chrusjtjovs banbrytande roll vid uppmjukningen av stalinismens totalitära styrelsesätt bör även Kuusinens förvisso omedvetna bidrag till kommunismens slutgiltiga förstörelse uppskattas. En ung rysk forskare kallar honom "Kremls dissident". Dock behöll denne Stalintidens inrotade lydighet och stödde likaledes Chrusjtjovs ödesdigra initiativ, bl a om raketplaceringen på Kuba.Parti med flera ingångarSjälv har jag för övrigt en gång på 50-talet besökt Kuusinen hemma i det historiska "huset på kajen" i Moskva i ett redaktionellt uppdrag, men minns tyvärr endast hans låga stämma och krokiga rygg. Dock minns jag också Brezhnevtidens partiskämt: "Vi har ettpartisystem, dock med flera ingångar." Man menade ingångarna till CK-husets på Staraja plosjad i Moskva: dessa ledde till apparatens olika avdelningar, t ex de mest konservativa — för ideologin; tretij pod'ezd (tredje ingången) förde där-emot till den jämförelsevis mest upplysta och progressiva internationella avdelningen, där Gorbatjovs senare medhjälpare, bl a Olov Palmes vän Georgij Arbatov, fanns. Fröerna till deras dolda socialdemokratiska ideal hade såtts konstigt nog av den i Norden av goda skäl hatade Kuusinen.