Egentligen borde det inte fungera. I Jonas Karlssons novell Spår i snön, utgiven av nystartade Novellix, händer just ingenting, åtminstone inte i nutid. En man upptäcker några spår i snön, utanför brevlådan. Det är grannen och grannens son som har gått förbi. Han börjar följa efter spåren, med hunden i släptåg. Och vandrar samtidigt tillbaka i minnet, tänker på hur grannen och hans sambo kom flyttande till byn för ett antal år sedan, var ”Stockholmare”, lite udda. Och vi får följa med längre och längre på vandringen, tränga djupare in i ett antal personers tilltufsade liv, in i fördomar och mörker. Samtidigt som mannen också promenerar genom ett vinterklätt landskap, följer efter barnets spår som nu drar mot den hotfulla bäcken.
Nej, det borde bli en baktung novell, med allt återberättande. Men historien är förtjusande, varsamt skildrad och med en skärpa för detaljer och människors kamp för att hitta sin plats, trots livets motgångar. Och jag lägger den lilla boken ifrån mig med en känsla av … upprymdhet. För ja, så här kan man också skriva en novell.
Och är det inte just det som lockar med noveller? Det gränslösa, lustfyllda sökandet som spritter inom den begränsande formen – här är allt tillåtet, här finns utrymme för författarens skrivarglädje, en frihet. Åtminstone upplever jag det så, både som läsare och som själv skrivare. Talet om att novellen passar dagens stressade människor begriper jag mig däremot inte riktigt på. Visst kan man med fördel läsa noveller, men inte för att man är stressad. Utan för att det är lustfyllt, kul och givande.
Och det är förstås roligt med Novellix (med bland andra Alva Dahl, doktorand vid Uppsala universitet, i redaktionen), som har ambitionen att ut sexton nyskrivna noveller per år, var och en snyggt förpackad i en liten behändig volym.
Jag gillar tanken, och följer sedan tidigare med intresse det liknande initiativet Brevnoveller. Ändå känns det lite magert att sitta här med de fyra första texterna, skrivna av Unni Drougge, Jens Jonas Karlsson, Jens Liljestrand och Maria Sveland. Jag vill genast ha mycket mer, fler noveller. Men okej då, nu är ju själva idén att ge ut en novell av varje författare, så varför klaga? Och jag hoppas att det kommer fungera, att folk hellre grabbar – eller laddar ner – en novell än fipplar bort tiden på något spel på telefonen. Novellen är värd att upptäckas av fler, den saken är klar. Och i Sverige finns många skickliga novellister. Novellix rivstartar utgivningen med välkända författarnamn.
På omslaget till Maria Svelands Doggy Monday står en kvinna framför en spegel. Men hennes spegelbild är en varg, och hon har en lång, svart svans. Man anar: här ska en kvinna göra uppror, bryta sig loss ur en förminskande kvinnobild. Och ja, det är vad som händer, på ett övertydligt men uppfriskande provokativt vis. Huvudpersonen Rigmor är en förtryckt kvinna, och ilskan pyr. Mannen är trist, butiksbiträdet arrogant och inte minst behandlar den mansgrisiga chefen henne nedlåtande, trots att alla vet att hon är duktigast på kontoret. Rigmor tar hämnd. Och hon gör det med en överraskande metod som chefen – och vi andra - sent lär glömma.
Om Maria Sveland dissikerar kvinnorollen, fokuserar Jens Liljestrand i stället mannens trånga kostym. Den avdankade före detta tennisstjärnan Puma rör sig likt en sömngångare genom ett sommarhett, kvalmigt Sandhamn. Allt går åt helvete. Med karriären, vårdnadstvisten, alkoholen, flirten. Han räddar visserligen ett barn från att drunkna, och får positiv publicitet – men det hjälper föga. Här lurar undergången runt hörnet. Och Liljestrand är en skicklig berättare, jag sugs in i denna suggestiva och obehagliga historia om en man som allt mer tappar fotfästet.
I Unni Drougges Kärlek ända in i döden har två personer, två före detta älskande, en häftig uppgörelse på en napolitansk terrass med utsikt mot havet. Jaget söker en förklaring: Varför kunde vi inte leva tillsammans? Genom främst dialog rotar berättelsen runt i ett turbulent förflutet, grälen, sveken, och fram tonar ett spel om kärlek och makt, beroende och oberoende, närhet och distans. Dialogen blir lite tung, alltför berättande. Allt står där. Utom en sak! Nämligen vilka de två fiktiva personerna i novellen har inspirerats av, något som framgår i en fotnot på sista sidan.