Fyllig baskisk krönika

Bernardo Atxagas roman Dragspelarens son tecknar spänninsmättade barndomsglimtar varvade med Franco-regimens brutalitet, skriver Tore Winqvist.

Tvåspråkig bask. Bernardo Atxaga står själv för både den baskiska och spanska versionen av sin bok Dragspelarens son.

Tvåspråkig bask. Bernardo Atxaga står själv för både den baskiska och spanska versionen av sin bok Dragspelarens son.

Foto: ULLA MONTAN

Litteratur2009-01-26 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Soinujolearen semea heter på originalspråket en roman som nu kommer ut även på svenska. Det är baskiska för Dragspelarens son. Men författaren, Bernardo Atxaga, har själv svarat för den spanskspråkiga upplagan som den svenska översättaren utgått från. Det är antagligen nödvändigt av praktiska skäl. Det finns visserligen en miljon, i inre delen av Biscayakusten, med baskiskan som modersmål, men de flesta är självklart tvåspråkiga, så det finns inte så starka skäl för andra att lära sig detta helt avvikande och inte ens indoeuropeiska språk.

Detta att vara spanjor men ändå inte vanlig spanjor är ett gammalt och under de senaste femtio åren förvärrat dilemma. Atxaga tangerar det ofta, men i regel inte som något huvudproblem, i sin skildring av hur det var att växa upp på de lummiga bergssluttningarna, i den fiktiva byn Obaba. Huvudpersonen David, jämnårig med författaren och rätt mycket av alter ego, känner sig illa berörd av vad han snappar upp om inbördeskriget, där hans far uppenbarligen ställt sig på fascisternas sida. Småningom dras han in i en separatiströrelse; ETA nämns inte vid namn men verkar vara förebilden.

Den största behållningen är dock inte de inblickar man får i attityder och livsstil bland etniska terrorister; det elementet är ganska perifert och tränger inte särskilt djupt. I stället är det som övertygar mest den gamla vanliga uppväxt- och pubertetsskildringen, och därvidlag skiljer sig knappast denna baskiska miljö från andra europeiska på gränsen mellan traditionellt bondesamhälle och modern urban kultur. Atxaga börjar rätt trevande och okoncentrerat, med olika typer av ramberättelse och en stor uppsättning bipersoner, men hittar undan för undan greppet om sin intrig, som framför allt beträffande kamrat- och flickrelationerna verkar dokumentär eller i varje fall pregnant och levande. Det är svårt att finna någon speciell baskisk prägel i sättet att berätta. Däremot ger historien en aning om hur inbördeskriget och diktaturen påverkade folks liv före, under och efter Franco. I vardagstillvaron, med jobb, familjekonflikter och fiestafirande, märktes kanske inte så mycket, men någonstans under ytan lurade rädslan för polisen, militären, prästerna och den andra överheten. Klyftan skar rakt genom folket även i Baskien, där också det etniska elementet tillkom.

Att Atxaga står på republikens och självstyrets sida är klart, men han svart- och vitmålar inte. Davids kyliga relationer till fadern och varma till modern, som båda omnämns vid förnamn i stället för pappa och mamma, är en aning fyrkantigt skildrade, medan en del av hans jämnåriga - den tuffe och grove Martín, den handikappade Adrián, flickorna Virginia och Teresa, är rätt konturskarpa individer. Detsamma kan man nog inte säga om de lite äldre och politiskt engagerade studiekamraterna; deras motiv och allmänna attityder förblir vaga och oförklarade. Mest engagerande är några avsnitt där den gamla regimens brutala metoder, tortyr och godtyckliga avrättningar, skymtar fram.
Fylligheten i lokalfärgen är förstås en naturlig del av den här sortens historiska realism, men i vissa avsnitt blir det kanske lite väl mycket av detta goda. Annars är Atxaga en läsvärd och sympatisk representant för både sitt lands och sin provins litteratur.
EN NY BOK
Bernardo Atxaga
Dragspelarens son
Översättning Ulla Roseen
(Albert Bonniers Förlag)