Fylgior, vampyrer och dubbelgångare

Till det roligaste i svensk satirisk tradition hör Strindbergs avbasningar av Sven Hedin för dennes skryt med sina bedrifter som forskningsresande. Hedin var dock själv inte vapenlös utan kontrade med att beskriva Strindberg som "en rutten karaktär, en häpnadsväckande blandning av titan, sfinx, vampyr och parasit.
Den som tror att Hedin valt okvädingsorden av en slump rekommenderas en nyutkommen avhandling i litteraturvetenskap från Stockholms universitet. Författaren Henrik Johnsson beskriver och systematiserar i avhandlingen Strindberg och skräcken just sådana existenser som Hedin räknar upp.

Det var framför allt i senare delen av sitt liv Strindberg intresserade sig för denna "halvverklighet", samtidigt som han försökte försona sig med livet. Det udda umgänget vore väl mest pinsamt, om det inte förhöll sig så att Strindberg fick ut maximal effekt av sina vampyrer och dubbelgångare på scenen. En invändning mot avhandlingen är därför att författaren blandar prosa med dramatik; det är i dramatiken fylgior, vampyrer och dubbelgångare kommer gör sig bäst och det är där Strindbergs sätt att framställa en på en gång verklig och overklig värld bidrar till att förnya dramat även ur internationellt perspektiv.

Strindberg räknade med en verklig värld och en översinnlig. Han som en gång debuterat som handfast realist med romanen Röda rummet får sin syn på verkligheten förändrad. Han upplevde de sista decennierna av sitt liv att inget var vad det syntes vara. Å andra sidan kompenserades detta av att han räknade med en tillkommande värld dit han längtade alltmer intensivt.
När dessa världar blandas uppstår på en gång en estetisk rikedom och kinkiga tolkningsproblem - inte minst för teaterns folk som har att ta ställning till vad slags värld det är som skall presenteras på scenen: om spöken skall vara synliga för publiken eller kanske bara röja sin närvaro genom buller, tjut och liknande. Den som sätter upp Hamlet har samma problem med Hamlets faders vålnad. Skall han vara synlig eller osynlig för publiken? Synas eller inte synas, det är frågan?

Johson finner fyra huvudtyper av skräckmotiv: homunculus (en konstgjord människa), spöken, vampyrer och dubbelgångare - och ibland inför han underavdelningar: till vampyrer kan man således räkna även parasiter och "symbioser". Gemensamt för alla dessa från folkloristiken och skräcklitteraturen hämtade gestalter är att de på ett eller annat sätt illustrerar identitetsproblematiken. En vampyr berikar sig på någon annans bekostnad, ett spöke kan påminna om synder i det förgångna etc. Vad är en karaktär för något? frågar sig följaktligen Strindberg. Henrik Johnson försöker reda ut begreppen och lyckas rätt långt även om väl det mesta väl har sagts förut om än inte på ett så systematiskt vis.

Det är alltså motiv ur gammal folklore Strindberg tar sig an. I andra fall är han inspirerad av äldre litteratur med skräckinslag som Hoffmans och Poes berättelser. En läsning av Strindbergs drama Kronbruden har Johnson givetvis inte försummat. Den pjäsen är som ett skräckinjagande Skansen. Dock kan den avnjutas tillsammans med Ture Rangströms musik.
Urvalet av texter kan alltid diskuteras. Lite för omständligt och refererande behandlas samtliga tre Damskusdramer, men inte den pjäs som skrevs i vid samma tidpunkt och som vad skräckeffekter beträffar markerar ett slags höjdpunkt i Strindbergs dramatik, nämligen Advent. Visserligen har Strindberg försett pjäsen med en Happy End med änglakör, men han insåg själv att slutet inte var helt lyckat och laborerade med olika lösningar. Dramat är tyvärr alltför sällan spelat trots att det borde vara som en konfektask för en dristig regissör! Men denne regissör måste i så fall spela hela pjäsen och inte stryka allt som ser konstigt ut, för då blir det ingenting kvar.

Strindberg gav ut Advent tillsammans med Brott och brott under den gemensamma titeln Vid högre rätt. Därmed avses den gudomliga rättvisan. Brott och brott spelades denna vår på Strindbergs Intima Teatern i Stockholm efter det att man amputerat allt som verkade konstigt det vill säga, den religiösa problematiken, den psykologiska problematiken och av bara farten och utan självbevarelsedrift ett antal teatermässigt mycket tacksamma scener. I rollistan hade man dessutom strukit en abbé som finns med i pjäsen för att markera huvudpersonens värkande samvete. Den världsliga rättvisan representerades i uppsättningen av någon som skulle föreställa detektiv och som snodde som en apekatt på scenen.
År 2012 är det hundra år sedan Strindberg gick bort. Rimligen kommer man då att spela hans pjäser som aldrig förr. Man rekommenderar noggrann läsning och fruktbart grubbel i stället för kapsåg.

Fylgior, vampyrer och dubbelgångare

Henrik Johnsson visar i sin avhandling Strindberg och skräcken att Strindberg fick ut maximal effekt av sina vampyrer och dubbelgångare på scenen. En invändning mot avhandlingen är därför att författaren blandar prosa med dramatik, skriver Hans-Göran Ekman.