Nyckelharpan är ett magiskt instrument. Kanske skulle det kunna få igång gruvverksamheten i Dannemora igen. Som spelmannen Byss-Kalle en gång gjorde när han satt på kuskbocken och hästarna inte förmådde att dra ett tungt lass uppför den branta backen vid Carl XIII:s bro i Älvkarleby. Men det uppländska nationalinstrumentet är också så mycket mera. Det är sällan man kan säga om en bok att den är i det närmaste heltäckande. Men det är i högsta grad befogat om Eva Wernlids och Peo Österholms ”Harpan och järnet - järnbrukens musik under 500 år”.
Peo Österholm är spelman, skrivkarl och mångkunnig som få när det gäller instrumentet med sin vackra, lite spetsiga ton. Eva Wernlid har för sin del som bildmakare ett känsligt öga för att återge både natur och människor där nyckelharpan skall ange stämtonen. Deras bok är ett praktverk och den givna handledningen för alla som vill skaffa sig lite bildning och bakgrund och orientera sig i instrumentets historia, dess utbredning, vilka spelmännen varit och vilken repertoar som finns.
Samtidigt finns där en bakgrund som berättar om järnhanteringen och de norduppländska bruken alltsedan 1400-talet. Storhetstiden för nyckelharpan inföll under den första delen av 1800-talet. Det är där det mesta av den rika musikskatten har sina rötter. Men värt att komma ihåg är, att även den europeiska barockmusiken hade ett stort inflytande, när gästande musiker från Stockholm kom på besök och spelade för brukspatronerna. Spelmännen stod utanför, lyssnade och lärde.
Det var en period på 1900-talet då nyckelharpan höll på att falla i glömska. Så illa gick det dock inte. En väldig renässans kom under folkmusikens 1970-tal. Nu hade man utöver kontrabasharpan och silverbasharpan även den kromatiska versionen att tillgå. Allt kunde spelas, också sådant som tidigare bara fiolerna klarat. Så har det fortsatt fram till dagens även internationella utbredning. Alltsammans finns återgivet i Wernlids och Österholms framställning. Man läser, njuter och den väldiga låtskatten börjar ljuda och alla namnen. Byss-Kalle som den allra störste, men givetvis också Gulamålaviten, Daniel Skärberg, Per Persson Menlös, Wilhelm Tegenborg och de många andra med Eric Sahlström bland de sentida.
Bruken och deras verksamhet svarar för bordunstämman. Den här boken är en verklig fullträff!