Sedan debuten 1978 har Katarina Frostenson gett ut lyrik, prosa och dramatik. Men det är framför allt som poet som hon gjort sig känd. Eller kanske snarare ökänd. Hon är extremt kryptisk och lika extremt produktiv. Kryptiska Katarina har lyckats göra karriär på att vara svår och exklusiv i ett poesiklimat där det är en dödssynd att bryta mot normen. Hennes språkmagi upphör aldrig att fascinera. Men i nya boken Tre vägar har magin falnat.
Tre vägar är en hybridbok som blandar poesi och prosa. Den består av tre delar – titelns tre vägar – där hon återvänder till sin olyckliga barndom i Hägersten, där hon går längs strandlinjen mellan hav och land och där hon reflekterar över konsten och lidandet. Det de tre avdelningarna har gemensamt är den ständiga rörelsen mot något annat, en närvaro som på sätt och vis undflyr språket.
Egentligen handlar hela hennes författarskap om inre och yttre resor, om driften att utforska mellanrummen i erfarenheten och de öde övergivna platserna i minnet. Det kryptiska hos Frostenson vetter mot det suggestivt oroande och oväntade. Detta är ett författarskap som kan förändra läsaren när det är som bäst.
Det finns en speciell dramatik i Frostensons texter som har att göra med det som händer när vi lämnat platser. Hon undersöker försvinnandets topografi och sensibilitet. Eftersom tillvaron är rörelse så lever vi i ett ständigt försvinnande och det är detta tillstånd och dess platser som hennes poesi inriktas mot. Det handlar om att söka essensen av upplevelsen att finnas till. För Frostenson är tillvaron en lidandets vandring utan mål eller mening, en korsvandring utan frälsning. Poesin blir då ett slags besvärjelseakt, ett sätt att benämna det som saknar mening och därmed ge det mening.
Tre vägar är egentligen en tankebok om relationen mellan konst och liv. På ett ställe definierar Frostenson sitt skrivande som ett ”kretsande kring” och tillägger att det är ett typiskt kvinnligt sätt att skriva. Att undersöka, att rota i, att leta och vara mitt i. Det är ett uttryck för en saknad och sorg över livets flykt.
- allt till låns
- givet är
- mänskan flyger snabbt som sand väck
- försvinner ut utan ljud
En viss kreativ trötthet märks i Tre vägar. Frostenson gör återbruk av gamla miljöer, idéer och skrivsätt. Ibland låter hon som en parodi på sig själv. Boken känns som ett avsked till poesin. Nog är det dags att något radikalt nytt händer i författarskapet efter 35 år.