Få författare har blivit så förknippade med den svåra poesin som Katarina Frostenson. Men det är en missvisande bild som inte riktigt stämmer. Den som läser hennes poesi med tålamod hittar alltid något att ta fasta på bakom det som tycks vara svårt och otillgängligt. Staffan Bergsten beskriver det bra i boken Klang och åter (1997), som handlar om Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Birgitta Lillpers lyrik.
Men även om man känner till hur hennes dikt fungerar måste man ändå tveka ibland och lägga ifrån sig den nya diktsamlingen Flodtid. Läsningen känns trög. Men så hittar man in i texten igen. I språkliga kvaliteter som alliterationer som: "Ät Hasselnötter, säger du/Hör Hästens skri, på hovslagen/På Hammaren" och språklekar som: "När vi är tillsammans är vi ensamma då/vi är en samma? som underhåller och roar. Man får helt enkelt vänta på förståelsen. Men ibland, åter ibland, kan man tänka att det är uppenbart att de här dikterna, som så många andra, skulle ge mer om författaren skickade med en förklaring om vad som föranlett dem. Frostenson är försigkommen, hon skriver ironiskt: ?skriv lätt och var hjälpsam? och beskriver hur skinnet rivs upp: att skriva på så sätt vore att visa sig naken och bli flådd levande förstår jag det som. Det känns som ett besked, hon säger, så att säga, att hon inte tänker bli en hjälpsam poet.
Frågan som inställer sig i samband med poesi av det här slaget är om inte vem som helst bara kan anhopa en massa ord på det här sättet. Frostenson skriver: ?Du hör skillnaden säger du/mellan en som har tonen i språket och den som inte har.? Och hon frågar sig om det verkligen går att höra en skillnad ? om hörandet inte bara ligger i betraktarens medvetande. Hon svarar lite svävande att vi i alla fall behöver vårda tron på att det finns en sådan skillnad.
Man kan fråga sig varför den här poesin inte vill går rakt på sak med en enkel meningsbyggnad. Ett av skälen är förstås den stämning språket framkallar när det inte följer vanlig grammatik. I Flodtid har jag dock svårt att komma åt de språkliga stämningarna. Frostenson är inte så skör som hon varit tidigare. Ett annat skäl handlar om integritet ? poeten berättar dunkelt om sådant som är svårt att berätta om. Men antagligen finns det inga svar som håller i alla lägen, Frostenson skriver: "ord som går med ljus i sig runt husen kan du kanske svara/det kan vara dagens svar".
En betydande del av Flodtid handlar just om språk och förståelse ?en diskussion om de egna dikternas språk. Och eftersom det är den skrivande som berättar hamnar man nära skrivprocessen. Jag föreställer mig att Frostenson väntar in orden och skriver ytterst lite varje dag: ?avla/varje dag en rad?, därför bör man också läsa hennes dikter extremt långsamt för att få ut något av dem. Andra ämnen som skymtar förbi i nya boken är kärlek, ensamhet och hunger.
Nu är det egentligen bara en dikt som jag riktigt fastnar för. Och det är en dikt som omfattar en märklig fundering om något vardagligt. Den gör något litet till något stort med frågan: vart tar vattnet vägen som man varje morgon häller ut ur vattenkokaren? I svaren på den frågan blir i Frostensons dikt oerhört vacker: "den har möjligen/blivit dammen för karpar i minnet, stora blinda/ vänder de och där syns ett blänk/av en rygg - en skymt - just så vagt är det."