Fröding och hans syster

Gustaf Fröding-sällskapet sprudlar av vitalitet. I år har man utgivit den trettioåttonde årsboken. Det är en ny upplaga av Och minns du Ali Baba..., som publicerades 1960 med inledning och kommentarer av Henry Olsson. Undertiteln ger klarare besked: Cecilia Fröding berättar om sin bror. Cecilia var fem år äldre än Gustaf. Hon gifte sig aldrig. Hon levde för sin familj, sina systrar och i första hand sin bror.
Gustaf var medveten om hennes betydelse. Han publicerade i Stänk och flikar 1896 sin hyllningsdikt till systern, Sagoförtäljerskan. Av de fyra stroferna återger jag den första och sista:

Och minns du Ali Baba
och minns du vår gröna
syrengrotta, lummig och sval,
där mörk som den sköna
sultanan av Saba
och brunögd och spenslig och smal,
du satt och förtalde
en saga, du valde
bland en tusen en nätters tal.

—-

Och minns du Ali Baba
och andarne och fasan
och undren och värmen
i öknarnes brännande sand,
och minns du Abu Hasan
med toffeln i ärmen,
du drottning av Saba
och Bagdad och Wak-Wak-land?

"Man kan ju fråga sig" skrev Henry Olsson i sin inledning 1960, "om någon systers insats kan ha varit mer direkt poetiskt stimulerande än den som Fröding tillskriver Cecilia i dikten Sagoförtäljerskan". Ja, visst kan syster Cecilia, när hon återberättade en saga ur Tusen och en natt, ha inspirerat sin lillebror att långt fram genom åren minnas denna stund och fånga den i Sagoförtäljerskan. Olsson nämner också "den mogna Frödingdiktens magi som i en omedveten akt kan ha föregripits redan i barndomens teaterlek". Och han tillägger: "Cecilia är inte längre vardagens vanliga syster utan förvaltare av hela den glittrande sagoskatten, en sagoförsäljerska i hög mytisk mening". Inte nog med det: Cecilia visar sig också vara "dörröppnerskan till undrens land".

Jag har svårt att instämma i Henry Olssons lovsång. Han påstår, att Fröding utan sin syster knappast "skulle ha kunnat få något positivt ur sitt liv". Till slut: "Hon var ju en ambassadör utan like för en sjuk konung."
Min uppfattning är, att Fröding var ett geni från födseln och att han förvisso skulle ha hört till vår litteraturs största snillen, även om han inte hade haft en enda syster och aldrig läst en enda rad ur Tusen och en natt.
Tusen och en natt, den indisk-persiska sagosamlingen, som på 800-talet översattes till arabiska och sedan under seklernas gång nådde Europa, har inspirerat många diktare i många länder. En av dem är vår egen Fröding. Två år före tillkomsten av Sagoförtäljerskan, alltså 1894, hade Fröding skrivit Balen. Där flyttar han för första gången in Tusen och en natt i sin egen värld. Den olycklige kavaljeren försöker förklara sig för fröken Elsa Örn:

Jag såg mot golvet mörkt och tungt jag sade:
"ni söker döva sorgen med ett skratt,
ni hör till dem, som ännu äre glade
i bilans skugga som Scheherazade,
när dag till dag av hotat liv hon lade
med hjälp av dikt, förlängd från natt till natt."

Kortare och koncisare kan inte kompositionen i Tusen och en natt formuleras, inte ens på prosa.
Nästa dikt med Tusen och en natt-motiv är Prins Aladin av Lampan (i Stänk och flikar 1896). Det är en förklädnadsdikt, djupt personlig, där skalden döljer sin sorg under prins Aladins mantel.
Men kvar står Ghaselens makt. Även denna dikt, tretton sidor lång, är personlig. En ghasel (bör här uttalas gasäll, med betonat ä) är ett persiskt versmått. Dikten är ett äreminne över Signe Trotzig, Frödings sjuksköterska på Gröndal, villan på Djurgården, där skalden tillbringade sina sista år (1906-11). Dikten trycktes två år efter Frödings död i samlingen Reconvalescentia, som Fröding skriftligen hade skänkt till syster Signe, vilket syster Cecilia ogillade. Hon och de två andra systrarna kunde med tiden trösta sig med broderns efterlämnade förmögenhet. Sedan Bonniers Förlag hade betalat 100 000 kronor för författarrätten, kunde systrarna dela på 111 000 kronor.
Pengar var ett stort och trist problem i Frödings familj. "Man kan inte låta bli att grubbla", säger Olsson, "över en stor människas, en nobel och ömsint människas oansvarighet inför de sina, hans totala blindhet inför vad han utkräver och kostar dem." Man behöver bara vända på bladet, så möter man den (Totala blindhet) bästa tänkbara dementi i Frödings egna ord: (brev till Cecilia våren 1896):

Jag vet väl att du har rätt och jag orätt i alla fall, din stackare, som strävar för mig utan att jag kan ge dig igen, det jag skulle. Jag är en själ och ett förnuft, men kanske för litet hjärta.

En källa i detta sammanhang är Cecilias almanackor, som efter Hedda Frödings död i Uppsala 1951 hamnade på ett antikvariat, där Magnus von Platen inhandlade dem och överraskade Frödings läsekrets med en artikel i Svenska Dagbladet, omtryckt i von Platens Biktare och bedragare (1959). Myten om hur skalden utnyttjade sina systrar ekonomiskt, fick där ett grundskott. Notiserna i almanackorna lyder till exempel "G. betalt hyra", "G. betalt 100 kr.", "G. betalt tvätt", "G. betalt smör". Men almanackorna gav också besked om alkoholperioderna, såsom "G. börjat den 10de" eller "Gustaf slutat den 4:e på kvällen". Dessa notiser härrör sig från syskonens gemensamma hushåll i lägenheten i Bangårdsgatan 9 i Uppsala 1896-98.
I flera av bidragen behandlas utförligt Frödings relation till Ida Bäckmann och Signe Trotzig. Men ingenstans nämns att 1955 utgavs boken Fröding och Ida Bäckmann och 1973 Skalden och sköterskan. I båda fallen är författarnamnet Germund Michanek...

PS: Signe Trotzigs senare öden var tunga. I Idun 24, 1919 vädjar professor Poul Bjerre och författarinnan Helena Nyblom, gift med professor Carl Rupert Nyblom i Uppsala, om hjälp till henne. Hon hade efter Frödings död 1911 genomgått flera operationer, "som förvandlade henne till en skugga". Hon som i nödens stund kom Fröding till hjälp, "är nu sjuk och ensam, fattig och utan hem". Signe Trotzig hade nyligen brutit upp från ett ettårigt äktenskap. Hon dog på Alvesta lasarett 1933.
DS

Fröding och hans syster

Alerta Frödingsällskapet har gett ut sin nya årsbok, en ny upplaga av Och minns du Ali Baba, skriver Germund Michanek.