Frispråkig iakttagare av dagens politik

Innan ännu det amerikanska presidentvalet var avgjort lät Svenska Dagbladet 3 november den finländske veterandiplomaten Max Jakobson uttala sig om förväntningarna. Han yttrade då att valet knappast var så viktigt vare sig för Finland eller för Sverige. Tillfrågad av intervjuaren vad han ansåg om våra dagars Ryssland sade han att landet hade ett traditionellt auktoritärt system men inte längre var en totalitär diktatur. Så avslutade Max Jakobson samtalet med orden att "demokratin kan vi glömma i det landet".Jakobson, född 1923, har stora erfarenheter av politiken i alla de här nämnda länderna, således Finland, Ryssland, Sverige och USA. Dessutom har han god insikt i hur FN-maskineriet fungerar. Lyckligtvis har han inte behållit sina kunskaper och reflexioner för sig själv utan i början av detta vårt århundrade låtit utge två tjocka memoarvolymer. Nu föreligger den sista i trilogin. Den har fått det passande namnet Bokslut. Böckerna är just politiska memoarer och inte någon själv­biografi. Privatlivet är ganska nedtonat men i del I nämner han att fadern var finländsk jude med jiddisch som första språk. Detta påbrå har haft sin betydelse för sonen Max och han snuddar vid det några gånger nu också.Att han, fastän numera pensionär, är en intresserad och frispråkig iakttagare av dagens politik framgår inte bara av det som just citerats utan också av den nya boken. Där tar författaren upp andra aktualiteter såsom president Putins roll och Irakkrigen. Detta är verkligen mycket läsvärt men lämnas för tillfället därhän.Två av Jakobsons ämnen med stark historisk anknytning skall här särskilt observeras. Det första gäller president Kekkonen och den roll han spelat för Finlands politiska utveckling. Författaren har behandlat detta redan i de tidigare böckerna, men när han nu återkommer till det, är det inte ett uttryck för en gammal mans fallenhet att upprepa vad som redan sagts. Här finns nya infallsvinklar och det som nu presenteras kan sägas vara ett genomtänkt "bokslut" i ärendet.Max Jakobson stod i många avseenden Kekkonen nära men var ingalunda någon okritisk och förtrogen vän. Att presidenten kunde upprätthålla goda relationer med Sovjetunionen var naturligtvis en livsnödvändighet för Finland. Men när statschefen själv indirekt kom att framställa sig som oumbärlig i valsammanhang, då var det fara å färde. I början av 1960-talet skrev en förvaltningsrättsprofessor, som tillhörde Kekkonens inre krets, i ett brev följande rader till honom: "Det är naturligtvis ytterst viktigt att ryssarna kan lita på Dig. Men ännu viktigare är att vårt parlamentariska och partipolitiska system inte bringas i kaos." Detta citeras gillande av Jakobson.Tron på oersättlighetVidare gör han den intressanta reflexionen att det länge i demokratiska länder av västeuropeisk typ fanns en kult­aktig beundran för stora män, av en typ som i dag inte skulle godkännas — i varje fall inte i vår världsdel — tillägger han en smula maliciöst. Han nämner F D Roosevelt, Churchill, de Gaulle och Margaret Thatcher som exempel. Till den kategorin hör, menar han, också Kekkonen. Även föregångaren Paasikivi hade från början en tro på sin oersättlighet, men han handlade inom det parlamentariska systemet och skötte förhandlingarna med Sovjet via de gängse diplomatiska kanalerna. Kekkonen använde sig av sin egen KGB-kontakt och vad informationsutbytet innefattade hade ingen annan i Finland en aning om. Jakobson menar att den så ofta åberopade Paasikivi—Kekkonen-linjen "var ett slagord som Sovjetunionen hade hittat på och som saknar historisk relevans".Man får inte betvivla, säger författaren, att Kekkonen hade en stark omtanke om Finland. Men han använde fel metoder. Nu är en sådan politik inte längre möjlig. Den finländska riksdagen har beslutat att presidenten inte får sitta mer än två på varandra följande perioder. Hans (eller hennes) möjlighet att upplösa riksdagen har också begränsats. Dessa grundlagsändringar är, avslutar Jakobson "det vi fått av Kekkonen i arv".Ett annat avsnitt, som vi i Sverige gärna läser, handlar om "det socialistiska kungariket". Jakobson var under några år i början på 70-talet Finlands ambassadör i Stockholm. Början är fyndig. Där berättas om hur han i en finländsk tv-debatt — han hade just lämnat ambassadörsposten i grannlandet — hade sagt att "vi måste ta hänsyn till att vi har en farlig granne". Folk stelnade märkbart till. Inte kunde man säga så offentligt. Jakobson fortsatte: "Jag menar naturligtvis Sverige." De närvarande drog en suck av lättnad.Till Sverige hade han haft en kluven inställning. När han var 16 år hade Sovjet startat vinterkriget och han tyckte länge att Sverige svek den gången. I fråga om detta har han, inte minst genom egna historiska studier, haft viss anledning till omorientering. Sverige hade aldrig lovat något militärt officiellt bistånd, menar han nu. De överenskommelser som de båda länderna träffade i början av 1939 omfattade bara svenskt ingripande på Åland, under vissa givna förutsättningar.När Jakobson kom till Stockholm som ambassadör hade Erlander lämnat statsministerposten, men de båda herrarna sammanträffade åtskilliga gånger. Svensken hade därvid berättat att han i slutet av 1930-talet av ideologiska skäl motsatt sig militärt samarbete med Finland. De vitas illgärningar efter inbördeskriget var ännu i minnet motbjudande för stora delar av svensk arbetarrörelse. Tage Erlander erkände att han inte kände Finland så bra, men, tillade han, "Stalin visste ännu mindre".Kluvet förhållande till PalmeOlof Palme hade, menar Jakobson, också ett kluvet förhållande till Finland. Han hade finlandssvensk släktanknytning och två av hans farbröder hade deltagit på den vita sidan 1918. Om detta ville statsministern ald­rig tala. Jakobson hade det intrycket att Palme, trots sin begåvning, sina språkkunskaper och goda insikter i internationell politik, var något isolerad i diplomatiska sammanhang. Han nämner Palmes nära nog programmatiska enkelhet och föga fallenhet för sällskapsliv. Redan när Jakobson första gången anmälde sig hos statsminstern sade Palme att han inte ville bli bjuden på lunch eller middag. "Om Du vill diskutera något så ring mig och kom upp och prata." Som ett huvudomdöme om Sverige säger Jakobson, att i ett land där man haft fred nästan 200 år "mognar förändringarna långsamt, strukturerna håller länge".À propos statsministrar så framgår av den inledningsvis här nämnda SvD-artikeln, att Göran Persson så fascinerats av Jakobsons trilogi att han gjort den till "pliktlitteratur för kungarikets ambassadörer". Även den som inte alltid delar vår regeringschefs åsikter vill gärna instämma i dessa hans statsmannaord. Men med det tillägget att Jakobsons memoarer inte bara bör anbefallas diplomaterna utan också alla and­ra historiskt intresserade. Särskilt gäller det de yngre svenskar som av åldersskäl inte alltid kan ha så god kännedom om den politiska utvecklingen i i Norden under stora delar av det sena 1900-talet.