Friktioner mot verkligheten

Med början i proteststormen vintern 2000 mot dåvarande museichefen David Elliotts utställning Organising Freedom på Moderna Museet och med det allra senaste konstdebaclet, Makode Lindes ”negertårta” på samma museum för några månader sedan, har konstkritikern Dan Jönsson sammanställt sin bok Estetisk rensning.

Det är en skrift som, enligt författarens egen programförklaring, haft för avsikt att ”uppsöka de kritiska punkter där det för ett ögonblick tycks oklart vilka regler som gäller: estetikens, etikens, juridikens eller politikens”. Med andra ord: sådana ”konstskandaler” som fått stor uppmärksamhet i massmedier när konstens gränser mot verkligheten satts på prov.

Att Bjarne Melgaards video på Moderna Museet All gym queens deserve to die där en man ses suga på en liten babyarm kom att väcka en våldsam ”videovåldsdebatt” men till sist friades av juridiken visar hur viktiga dessa konstens gränser är, betonar Jönsson. Förlaget avstår emellertid från att i bild påminna om Melgaards verk med hänvisning till att konstnären ”vill lägga dessa händelser bakom sig”.

Att det är just de svårigheter som uppstår när konsten och den så kallade verkligheten kolliderar som väcker reaktioner visar Dan Jönsson i ett flertal exempel. Till bokens förtjänster hör att han inte nöjer sig med att stanna vid denna klyvnad mellan konstens och verklighetens folk och deras respektive värderingar utan borrar vidare och söker analysera vad som egentligen är problemets kärna. Det innebär såväl konstteoretiska som filosofiska, etiska och politiska resonemang, ofta med de juridiska komplikationerna som relief och förstoringsglas. I avsnittet om Pål Hollenders video Buy bye beauty konstaterar han att det är ironin som utgör kärnan i den postmoderna mediekonsten. Och han gör ett tydligt ställningstagande som nog får tolkas som stöd för Hollenders gränsöverskridelser när han filmade sin samvaro med prostituerade i Riga: ”Konsten måste få vara tvetydig”, skriver Jönsson klokt.

I resonemangen runt konstnärsparet Dror Feilers och Gunilla Skölds installation på Historiska Museet, Snövit och sanningens vansinne, där den israeliske ambassadören lät sin vrede gå ut över det han tolkade som terrorismpropaganda, konstateras att sådana sammanstötningar som i konstvärlden ses som värdefulla i den ”vanliga” världen tolkas helt annorlunda. I det sammanhanget kommer jag att tänka på Thomas Anderbergs utomordentliga genomgång av den så kallade Brilloaffären, redovisad i hans bok Brillo. Den stora konstsvindeln. Och när Jönsson tolkar Snövit som ett verk som sätter det politiska innehållet före det estetiska går associationerna naturligt till årets Berlinbiennal där politiken nästan helt tagit över konstens roll. Kanske ett tecken på det Jönssons beskriver som tillståndet ”efter konsten”?

Svårare är det att följa Dan Jönssons resonemang när han skriver om Världskulturmuseets censur av ett verk av en algerisk konstnär 2005. Verket upplevdes som kränkande av den lokala muslimska publiken, och museet fann för gott att ta bort det ur utställningen. Jönsson menar att den muslimska kompromisslösheten går att jämföra med en motsvarande västerländsk sekulär pluralism. Är det inte i själva verket precis tvärt om: det sekulariserade västerlandet har förlorat förståelsen för extrem religiös övertygelse och dess kompromisslöshet? Visst handlar det som Jönsson skriver om makten över verkligheten, men just i de diametralt skilda positionerna ligger konflikternas själva kärna.

En svaghet i hela boken är att Jönsson undviker det enkla faktum att det ofta handlar om okunskap hos den allmänhet som fördömer vissa konstyttringar. Kulturministern är alltså knappast ensam om denna avsaknad av insikter om konstens språk. Men det är väl en alltför elitistisk synpunkt för att få stöd av Jönsson.

Graffitikonstnären NUG: s video 2009 om skadegörelse i en tunnelbanevagn, filmad som ett examensarbete, fick som bekant landets kulturminister att blanda sig i en konstdebatt hon inte riktigt var hemmastadd i. Om denna fadäs och om det som skulle följa när Konstfackeleven Anna Odell iscensatte en fejkad psykos har Jönsson givetvis en hel del tänkvärda synpunkter, liksom om stridigheterna kring Lars Vilks rondellhund. Och hans bok är så dagsaktuell att den avslutas med ett kapital om den märkliga mangadomen, där en samlare av mangateckningar i såväl tingsrätt som hovrätt fälldes för innehav av barnporr. Just när detta skrivs kommer meddelandet att Högsta domstolen klokt nog friat; sällan har väl gränserna mellan konst och verklighet blivit så utsuddade som i de lägre instansernas domar.