Varför håller man på? Det frågade sig Fredrik Sjöberg i en uppmärksammad essäsamling som gavs ut tidigare i vår. Det är en fråga som jag tror att de flesta som ägnar sig åt något till synes gagnlöst fritidsintresse då och då ställer sig. Själv har jag ofta ställt mig den frågan när det kommer till litteraturen. Hur kommer det sig att jag ansett något så nyttolöst, för att inte säga meningslöst, som skönlitteratur, dessa rena påhitt och estetiserade drömmerier, som så oundgängligt att jag inte bara tillbringat en stor del av min fritid åt den, utan dessutom gjort den till ett arbete? Helt enkelt: varför håller jag på?
Dessvärre tror jag att svaret på den frågan står att finna i en stor brist i min personlighet, samt litteraturens förmåga att kompensera den bristen. Jag har nämligen alltid funnit det där med kommunikation oerhört besvärligt. Det verbala samtalet, såväl det som rör det mest vardagliga som det djupast existentiella, har alltid lämnat en känsla av otillfredsställelse hos mig. Samtalet lämnar alltid samma bittra frågor efter sig: Lyckades jag verkligen förmedla det jag ville ha sagt till personen jag talade med? Förstod jag i min tur henne? Är det över huvud taget möjligt att verbalisera det man innerst inne känner och tänker?
Denna upplevelse av att aldrig riktigt nå fram till, eller själv bli nådd av, en annan människa skapar lätt en känsla av alienation och ensamhet. Särskilt frustrerande är det när man känner att man inte lyckas meddela sig med de människor som man trots allt kommunicerat så framgångsrikt med att man lärt sig att älska dem.
Men tack och lov finns litteraturen. Det är egentligen bara i samtalet med det skrivna ordet som jag upplevt att sann kommunikation verkligen är möjlig. Sorgligt kan tyckas. Ändå verkar jag inte vara ensam om den upplevelsen. I sitt minnestal över vännen, kollegan och den just nu i svensk översättning aktuelle David Foster Wallace, skriver Jonathan Franzen om den brevväxling som de två författarna förde medan Foster Wallace ännu var i livet. Där kommer Franzen och Foster fram till att mycket av deras litterära verksamhet syftar till att finna den ”gemensamma terräng där man kan få kontakt på djupet med andra människor”. Franzen lägger till: ”Det var det, kom vi fram till, som litteraturen var till för: En väg ut ur ensamheten.” Jag nickar instämmande. Så har det ju varit också för mig. Litteraturen som ett sätt att nå ut ur sig själv, in i gemenskap.
Ovan citerade minnestal återfinns i den samling texter av Franzen som i dagarna ges ut under titeln Längre bort. Det är ett urval av essäer, tal, litterära reportage och betraktelser som tillkommit under åren 1998 och 2011. Ämnena varierar mellan allt från fågelskådning till Facebook. Gemensamt för de flesta texterna är dock en stark känsla av kärlek; till människor, men kanske framför allt till litteraturen. Franzen skriver om litteratur med en passion och personlig ton som kan göra vilken kritiker som helst grön av avund. Främst ägnar sig Franzen åt att lyfta fram mer eller mindre förbisedda mästerverk. Han skriver om Christina Stead, Donald Antrim och en viss Martin Beck. Alice Munro föräras ett fullkomligt översvallande lovtal. Kärleken går inte att ta miste på.
Samlingens bästa text är den som givit volymen dess titel. Här skildrar Franzen en resa till den avlägset belägna ön Masafuera, dit författaren reser för att sprida ut askan av redan nämnda David Foster Wallace. Franzen lyckas i denna text, till synes utan ansträngning, gifta samman litteraturhistorisk essä, ornitologisk reseskildring och dödsruna över en saknad vän. Det är mycket snyggt gjort. I den Robinson Crusoe-liknande avskildheten på ön blir just frågan om kontakt och kommunikation väldigt akut. Franzen gör här en ansats till att formulera en kritik av tidens ”radikala individualism”, försöker visa hur ”sjuk” och ”galen” den är. För de självbespeglande Facebook-projektioner vi visar upp för omvärlden säger egentligen väldigt lite, eller rent av ingenting, om vilka vi verkligen är.
Den verkligt levande relationen, den som faktiskt kostar något, kräver mer än twittrandets 140 tecken för att upprätta. Handlar inte de sanna relationerna, de som rent av kan kallas kärlek, precis som litteraturen, om att hitta de rätta orden? De som kommunicerar, på riktigt? Jag vet, de är inte lättfunna, men den goda litteraturen (och dit hör tveklöst Franzen) erbjuder en god kompass. Så låt oss för guds skull aldrig sluta leta.