Frånvaron som präglat livet

När det kvinnliga berättarjaget i Kerstin Norborgs nya roman, Kommer aldrig att få veta om hon hör, är bara några månader gammal lämnar hennes mamma Estrid över henne till sin svägerska Gertrud. De båda kvinnorna har stämt möte på en perrong, mellan två tåg. Mötet är kort, och näst intill ordlöst.
Det är en solig vinterdag, och den lilla flickan är insvept i en filt. Estrid lirkar varligt loss barnets fingrar från sin hand och lägger henne i Gertruds armar, sedan vänder hon och går. Hon sätter sig på det vändande tåget och åker hem till sin make och sina tre andra barn. Två månader senare avlider hon i bröstcancer.

Många år senare sitter flickan, som nu blivit en medelålders kvinna, i sin sommarstuga och tänker på dessa sina första månader i livet, och på sin mamma, som hon aldrig hann lära känna. Till skillnad från de äldre syskonen, som hade hunnit bli några år när modern gick bort, har hon inga som helst minnen av Estrid. Det enda hon har kvar av henne är några anteckningar i en psalmbok och en docka med en hälsning skriven på en papperslapp om halsen. Och eftersom hon växte upp hos fastern i södra Sverige har hon bara ytliga minnen av föräldragården i den norrländska byn Skogssjön. För henne var den bara en sommarstuga, där hon fick tillbringa några skollov tillsammans med pappan och syskonen.

Men det allra svåraste är kanske att hon aldrig fått sörja mamman, eftersom hon var alltför liten för att ens förstå att hon gick bort. I stället har sorgen och tomhetskänslan löpt som en mörk, sugande underström genom hela hennes liv. Trots att berättarjaget hade det bra hos faster Gertrud och fick växa upp i ett varmt och kärleksfullt hem är det uppenbart att hon aldrig hämtat sig från förlusten av modern. Det finns något hämmat och kyligt i hennes karaktär. Så får vi till exempel veta att det dröjde tills hon var tjugoåtta innan hon hade en sexuell relation med en man, och hennes äktenskap framstår som tämligen svalt. Hon har heller inte skaffat några egna barn. Det är som om den kärlek hon aldrig fick av modern gjorde det omöjligt för henne att ta emot kärlek av någon annan, eller själv älska reservationslöst.
Eller är detta egentligen en berättelse om skuldkänslor? "En cancer kan sättas igång av en graviditet har jag hört", konstaterar berättarjaget.

Ensam i sommarstugan börjar kvinnan emellertid fylla det där tomrummet som hon burit omkring på i alla år med uppdiktade bilder av sin mor. Hon föreställer sig hur det gick till då mamman som ung kvinna lämnade sin hemstad Lund och bosatte sig i den norrländska byn för att arbeta som folkskollärare, och hur hon där träffade bondsonen Johannes, med vilken hon gifte sig och fick fyra barn. Och hon föreställer sig hur det gick till då Estrid förstod att hon var sjuk, och att hon skulle bli tvungen att finna ett nytt hem för sin yngsta dotter.
Kommer aldrig att få veta om hon hör är en berättelse om saknad och längtan efter tillhörighet, och om hur frånvaron av något eller någon kan prägla hela livet. Språket är som alltid hos Kerstin Norborg glasklart och poetiskt. I mycket av det hon skriver finns en ödesmättad ton, och så är även fallet med den nya romanen. Men även om detta är en bok genomsyrad av vemod och melankoli så är den också fylld av ljus och framtidstro. Inte minst skildringen av Estrids och Johannes kärlekshistoria skimrar av livsbejakelse och tillförsikt. Trots att den får ett plötsligt, tragiskt och allt för tidigt slut är det därför omöjligt att känna att man tagit del av en sorglig berättelse.
Men även på ett djupare plan erbjuder romanen lite hopp och förtröstan. Genom att skriva om sin mamma lär berättarjaget känna henne, och hon skapar egna "minnen" som får ersätta dem hon aldrig hann få. De tomrum hon burit omkring på fylls därmed med dofter, smaker, intryck och känslor - inte minst kärlek. Djupast är detta därför en berättelse om litteraturens makt, och ordens helande kraft.

Frånvaron som präglat livet

Kerstin Norborgs nya roman handlar om en kvinna bortlämnad som barn av sin cancersjuka mor. Det är en bok genomsyrad av vemod men också av framtidstro, skriver Catrin Ormestad.