Frånvaro synliggjord, tystnad hörd

Det dånar av (tyst) musik i det lilla galleriet på Linnégatan i Stockholm. John Cage, avantgardisten är kompositören som apostroferas. Han som skapade verket 4 33, en komposition där ingenting hörs.. Cages musik försluten, inlemmad i konstnären Rune Hagbergs övre.
Rune Hagberg, tystnadens och osynlighetens mästare, han som ger det osynliga gestalt och gör det synliga osynligt. Nu ställer han ut hos Galleri Gösta Bergman och det vackra utställningsrummet vibrerar av meditativ tystnad och slutenhet.
John Cage är en av Hagbergs många valfrändskaper som är osynligt närvarande i hans utställning genom titlarna på hans verk. Inte så att Cage och de andra porträtterats; Hagberg arbetar inte så, hans estetik är betydligt mer sublim. Hela sitt långa konstnärsliv har han sökt den obefintlighet som Cage skapade med sin tysta musik.

Cage har sällskap med andra sökare längs den minimalistiska väg som ledde Malevitj till den vita monokromen, den väg som förde Beckett till det väntans landskap där den existentiella ensamheten fått sitt allra främsta litterära uttryck i den eviga väntan på någon som aldrig kommer. Eller till det språk som den finlandssvenske poeten Gunnar Björling gjorde till sitt, det oefterhärmliga.
Inlindade i Rune Hagbergs dukar, de flesta vitmålade, andra sandfärgade, några omknutna med grova snören finns de där. Ur några rullar sipprar små, knappt märkbara fragment av de Hagbergska hemligheterna: en glimt av ett vernissagekort, några bokstäver som bildar namnet Paul Klee. Inte mycket, men ett ögonblick frestas jag att fundera över vad det är mera som döljs därinne, i de slutna rummen. Att fråga så är alldeles fel; Rune Hagberg arbetar inte så, han äger snarare släktskap med de japanska tänkarna från långt tillbaka i tiden och deras strama estetik. Han citerar en av dem, Tao-te-king, och orden blir till ett koncept som kan gälla hela utställningen.

Tao-te-king skriver: "Vi söker gripa/ men vi fångar/.det inte/ Det kallas/ Det ogripbara"
Hagberg tecknar citatet på ett av utställningens strakaste verk, en målning där det föreställande reducerats till ytterlighet. Kvar finns bara det ogripbara, det som i Hagbergs estetik är det enda för konsten intressanta och möjliga.
Dessa tankar utvecklar han i den bok, Händelser, som ges ut i anslutning till utställningen. Här möter läsaren på över 400 sidor en lärd, beläst, berest, associativ och innovativ konstnär med ordets gåva lika utvecklad som den visuella talang han använder i sina objekt och målningar. Händelser är en konstnärs dagbok, en tankebok, full av infall, minnen, reflektioner, iakttagelser, en nästan outsinlig källa att ösa ur. Händelser är en bok att läsa länge och långsamt, att återvända till åter och åter, en bok präglad av klokskap och humor. Han skriver om sina själsfränder blandkonstnärerna, en Barnett Newman, en Cy Twombley.

Han gör nedslag i sina resor, till Paris, till Venedig, till Kassel, till Tokyo ofta med de stora konstbiennalerna och utställningarna som mål. Han besöker Uppsala, sin födelsestad, och minns utställningar och recensioner. Och framför allt formulerar han sig kring de för hans konstnärskap centrala frågorna om konstens avmaterialisering. "Jag rullar ihop ytan", heter det på ett ställe i boken, och vid ett annat tillfälle beskriver han sin konst som "gränsens position".
Språkligt är boken reducerad, koncentrerad och stilistiskt elegant, precis så som man föreställer sig att en konstnär som Rune Hagberg måste använda orden: lika medveten om deras bristande räckvidd som när han som bildskapare ifrågasätter själva bilden Som fördjupningslitteratur för den som vill lära känna ett ovanligt och ovanligt konsekvent konstnärskap också från dess mer teoretiska sida är Händelser en guldgruva. Och utställningen en visuell iscensättning av stor skönhet.
Rune Hagberg synliggör frånvaron. Det känns nästan som ett mirakel.

Frånvaro synliggjord, tystnad hörd

Uppsalabördige Rune Hagberg är dubbelt aktuell med utställning och ny bok, skriver Cristina Karlstam.