Frankrikes Anne Frank

Paris en skimrande vårdag i april. En ung studentska har just hämtat en bok med personlig dedikation av Paul Valéry. Att hon vågade be om något sådant! Portvakterskans misstänksamma min försvann helt när hon framförde sitt ärende. Och boken fick hon utan prut. Hennes namn är Hélène Berr, året 1942. Hon liksom svävar fram över Paris gator, drömsk och för ögonblicket fullkomligt lycklig. En ung intellektuell vid Sorbonne som har alla förutsättningar och all tid i världen framför sig.
En närmast filmartad sekvens möter alltså den läsare som öppnar Hélène Berrs Ingen kommer att tro mig. En dagbok från Paris 1942 - 44. Men den sorglösa stämningen är bedräglig. Paris är ockuperat och Hélène trots sin ungdom en mycket medveten person. Hon tillhör en privilegierad familj med stort umgänge, musicerande, litteratur och tebjudningar. Utflykter till "betagande" platser med "hänförande" natur och "förtjusande" vänner. Samtidigt beskriver hon nogsamt sin vardag, filosoferar brådmoget över tillvaron och, förstås, egna kärleksbekymmer. Försöker analysera sig själv, vem hon är och vad hon vill mitt i alla sina skiftande stämningslägen. Rädd att såra någon anförtror hon det mesta till sin dagbok.

Tonen mörknar dock när det går upp för henne vad det innebär att tvingas bära den gula judestjärnan på rockuppslaget, ett påbud som träder i kraft den 8 juni. "Gode Gud, jag hade inte trott att det skulle vara så svårt. Jag lyckades hålla modet uppe hela dagen. Jag höll huvudet högt och såg folk så djupt i ögonen att de vände bort blicken."
Länge försöker familjen leva så normalt som möjligt. En lösning kan vara att ge sig av till den så kallade fria zonen. Ett råd som Hélène får höra allt oftare. Men vore det inte att svika dem som blir kvar? Hon vacklar när fadern arresteras. En aktad judisk affärsman som inte haft sin gula stjärna fastsydd för att med hjälp av hyskor och hakar kunna flytta den mellan olika kostymer. " I lägret i Drancy, där är de fastsydda." Fadern friges mot borgen och kommer hem, men mörkret tätnar snabbt över Paris.

Av och till känner man fortfarande fläkten av den lättsamma tonen i Hélènes dagbok, på ett kusligt sätt varvad med rapporter om deportationer och övergrepp. Hon stannar dock kvar med sin familj och arbetar med att hjälpa barn, vars föräldrar "försvunnit". Hon skriver så trohjärtat att det skär i en att hon vill göra "det som är modigast".
Samtidigt mognar hon snabbt och det märks även i hennes stil, även om det aldrig skulle falla henne in att det hon skriver är "litteratur". Omvärlden - eftervärlden - har nog en annan åsikt.
Hon skriver för sin egen skull men i takt med att läget förvärras mest för att hon känner en plikt att berätta just detta som "ingen skulle tro". Nu i klar medvetenhet om att också hennes liv hänger på en skör tråd. Efter två år är Hélènes dagbok fylld med ångest, men på något märkligt sätt inte för hennes egen del. Altruismen hos en så ung person är minst sagt gåtfull. Hon ser omedelbart skillnad på folk som "förstår" och dem som inte gör det.
@3a Text ui:Vi är nu framme vid 1944 och alltmer detaljerad kunskap om de bestialiska deportationerna och lägren läcker ut. De döda på bårhusen staplas utan så mycket som ett skylande lakan över kroppen. De sjuka i lägren huggs ner med högafflar, vräks ner bland liken i en grav och får osläckt kalk över sig. "Och så var det över." Situationen är nu desperat och Hélènes familj skingras och sover över hos vänner. Noga med att ha sängarna bäddade i sitt eget hus så att det inte ser ut som man flytt. Den sista dagboksanteckningen från februari 1944 lyder: "Horror! Horror! Horror!".
Någon plats för "hänförande " flickaktiga upplevelser finns inte längre.

Den 7 mars beslutar föräldrarna och Hélène att återses och sova i sitt eget hem. Morgonen därpå arresteras de alla. Samma dag skriver hon ett brev till sin syster med mycken omtanke och praktiska råd. Och en försäkran om att familjen, vad som än må hända, har för avsikt att återvända. "Allt är väl, kära du." Men fällan har slagit igen. Hélène Berr deporteras och avlider i tyfus i Bergen-Belsen, 24 år gammal. Endast några dagar innan lägret befrias av britterna. Hon har kallats en fransk Anne Frank. Ovetande om varandra mötte de samma öde, vid samma tid och på samma plats.
@3a Text ui:Att dagboken bevarats är något av ett under. Manuskriptet donerades i original till Mémorial de la Shoah (minnesmuseet i Paris) och de efterlevande tog så småningom beslutet om publicering. När boken nu förtjänstfullt översatts till svenska av Cecilia Franklin har vi all anledning att vara tacksamma. Den är en unik dokumentation av en unik personlighet som väver samman vardagen med det som inte går att beskriva. Ändå lyckades Hélène Berr med just detta. Hon låter oss, den dag som i dag är, inte komma undan.

Frankrikes Anne Frank

Den unga Hélène Berrs dagbok från ockupationens och deportationernas Frankrike är ett unikt och skakande tidsdokument, konstaterar Bitte Jansson.