Franco i alltför stor detalj

Man tänker stundom på vilka slut diktatorerna fått när de en gång – vilket de ibland knappast trott själva – har måst lämna jordelivet. Några har förintats så att inte en benbit eller en näve aska efter dem kan hittas. Andra åter har lagts i praktfulla mausoleer. Vad Francisco Franco beträffar fördes hans kvarlevor, när han dött 83 år gammal, till den av honom skapade monumentala ”Valle de los Caídos” utanför Madrid.

Det finns mycket på svenska om 1930-talets spanska inbördeskrig, som mer eller mindre berörde många också här, men hittills ingen biografi över huvudaktören Franco. Därför välkomnas Roger Älmebergs nya bok. Eftersom jag måste rikta viss kritik mot författaren, vill jag understryka att jag uppriktigt beundrar hans kunskaper i spansk historia.

Franco föddes 1892 i en nordspansk garnisonsstad vid kusten. Fadern var erfaren officer men opålitlig make och far. Så länge han levde hade sonen ett spänt förhållande till honom. Staden var militärpräglad och officerarna hårt bundna vid kungen, som också skulle godkänna deras äktenskap. Det olyckliga spansk-amerikanska kriget på 1890-talet, då landet förlorade Kuba och Filippinerna, blev en chock. Ständiga erövringskrig pågick i Marocko. Till allt detta kom att spanjorerna inte i första hand kände sig som ”spanjorer” utan främst som medborgare i någon av landets många provinser.

När Franco som 19-årig 167 cm lång officer skickats till Melilla, en nordafrikansk spansk enklav, kämpade han där så framgångsrikt att han vann hjältegloria. Han steg i graderna och gjorde sig känd som hårdför krigare. År 1926 blev han general, ”Europas yngste” skriver  Älmeberg.

Hans ingripande i spanska inbördeskriget är välkänt liksom att han i maj 1939 kunde förklara sig som segerherre. Efteråt gick Spanien ur Nationernas Förbund. Ännu skulle Franco leva som envåldshärskare i många år, genom andra världskriget och långt in under kalla krigets tid.

Som uppslagsbok om Franco är Älmebergs drygt 400-sidiga volym oöverträffad. Men som läsning är den stundtals tråkig, på gränsen till oläsbar, trots författarens journalistiskt drivna skrivkonst. Varje upplysning om politiker och militärer, inte bara i Francos egna led utan också i motståndarnas kretsar, måste lämnas. Allmänna händelser i europeisk politik med mycket ringa anknytning till Spanien, måste tas med. Som en skildring av spansk historia under 1900-talet hade boken kanske kunnat passera. Även som sådan är den dock överlastad och har rubriker, som inte alltid stämmer överens med innehållet. Men nu är det ju inte heller frågan om detta utan om en levnadsteckning över en person.

Var och en som skriver om historia måste tänka på vilket budskap han vill framföra och till vilken läsekrets han vänder sig. Då gäller det att hålla sitt vetande i styr, annars når budskapet inte fram. Som recensent plågas man, när man måste skriva ner ett sådant här omdöme. Men: Att veta mycket är stort, att kunna visa det på rätt sätt är större.