Från Uppsala till Paris

I början på 1960-talet inföll den senaste av Uppsalas litterära glansperioder. Studenternas litteraturklubb utgjorde navet. Författare som Lars Gustafsson, PO Enquist, Sven Delblanc, Torsten Ekbom och Erik Beckman gav ut sina första böcker. Dessutom Björn Håkanson, vars namn för en tid fanns på allas läppar. Det var han som startade den uppmärksammade trolöshetsdebatten.

I dag utkommer Håkansons minnesbok Jag ensam, som handlar om hans väg fram till författardebuten 1962 med diktsamlingen Rymd för ingenting. En för några år sedan utgiven självbiografi, Hur det började, är ägnad hans barndom. Den slutar i Uppsala och några realskoleår här under det sena 1940-talet. Där tar den nya boken vid. Håkanson kallar den själv för roman. Mest tänker man dock på en uppväxtskildring med latensperioden, tonårstiden och vuxenblivandet i förgrunden.
Vad som är faktiska, egna erfarenheter och vad som är tilldiktat är mindre viktigt. För vad författaren åstadkommit är ett tidsdokument, som äger stora förutsättningar att bli klassiskt. Inte minst i återgivningen av vad som formade den generation diktare som brukar kallas 60-talisterna.

Bildningsroman är bokens undertitel. Det är en både tilltalande och aningen otidsenlig benämning. Vem vågar i dagens twittervärld eller utbud av fiktiva verkligheter knysta om kunskaper, personlighetsutveckling och bildning? Nej information skall det vara, och fort skall det gå. Björn Håkansons väg till författarskapet visste dock inte av några genvägar. I likhet med alla andra som inte heller var genier, hans egen karaktäristik, fick han kämpa sig till varje framsteg. Det som torde gälla fortfarande.
När Håkansons familj flyttade till Klockrike utanför Linköping, fortsatte skolgången i den östgötska stiftsstaden. Kroppen var ostyrig och pockade på uppmärksamhet.

Åtskillig tid gick åt till idrott, fast också till läsning. Frånsett en del stöd hemifrån var han tämligen ensam med sitt bokintresse. Då blev det bättre i gymnasiet. Här fanns intresserade kamrater och en vitter gymnasieförening. Björn Håkanson började också skriva själv.
Karl Vennberg och Harry Martinson blev några av husgudarna. Han upptäckte bibliotekets håvor, BLM och dagstidningarnas kultursidor. En förstående svensklärare gjorde sitt till.

Efter studentexamen, militärtjänst och ett lärarvikariat uppehåller sig boken vid vad som kom att bli Håkansons verkliga universitet och författarutbildning, en lång tids vistelse i Paris. Det avsnittet är skildringens otvetydiga höjdpunkt. Med hjälp av en hel del texter som tillkom i vad som vid den tiden var Europas odiskutabla kulturhuvudstad, berättar Håkanson om hur han oförtrutet övar skrivförmågan, slipar verktygen och försöker hitta en egen ton. En del diktförsök är impressioner, annat reflexioner, essäförsök och självkritik. Han flanerar och köper böcker och upptäcker allt mer av de samtida litterära strömningarna. En del av poesin ingår sedan i debutdiktsamlingen.
Men när den utkommer är han alltså tillbaka i Uppsala och via UNT:s kultursida och tidskriften Rondo på väg att få en position i det svenska kulturlivet. Björn Håkanson skildrar sin bildningsväg med stor närhet och precision. Han berättar livfullt och medryckande om sitt liv som skrivande människa. När man väl börjat läsningen, är det nästan omöjligt att lägga ifrån sig hans bok.

Från Uppsala till Paris - och tillbaka

Björn Håkansons minnesbok Jag ensam kan bli en klassiker, när den berättar om bildningsgången för den litterära generation som brukar kallas 60-talisterna, med avstamp i Uppsala, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Från Uppsala till Paris - och tillbaka

Björn Håkansons minnesbok Jag ensam kan bli en klassiker, när den berättar om bildningsgången för den litterära genera­tion som brukar ka­l­las 60-talisterna, med avstamp i Uppsala, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Björn Håkansons minnesbok Jag ensam kan bli en klassiker, när den berättar om bildningsgången för den litterära generation som brukar kallas 60-talisterna, med avstamp i Uppsala, skriver Bo-Ingvar Kollberg.