Från Svitjod till Sverige

Nej, inte en bok till om Svearikets uppkomst! Är det inte nog snart? Den stressade recensenten suckar, när han har öppnat det paket som kulturredaktören sänt honom. Har inte redan merparten av våra historiker, ortnamnsforskare, arkeologer och kyrkohistoriker, yrkesmän lika väl som kunniga amatörer och hängivna hembygdsentusiaster, redan skrivit åtskilliga hyllmeter i ämnet?Den nya boken heter Svitjods undergång och Sveriges födelse och är skriven av två bröder Lindström. Fredrik är språkman och uppskattad av tv-tittarna för sina skickliga strövtåg bland svenska dialekter. Henrik är gymnasielärare i historia.Samarbetet bröderna emellan visar sig vara fruktbart. Att ortnamnen, deras utbredning och karaktär, haft betydelse för liknande undersökningar är redan känt. Däremot har veterligen inte iakttagelser om Sveriges dialekter i sammanhanget tidigare beaktats.Först bör skillnaderna mellan Svitjod och Sverige noteras. Svitjod var sedan gammalt de områden där svear bodde; det kan översättas "sveafolket". På isländska heter vårt land fortfarande så. Isländskan har, som författarna uttrycker det, blivit en "frysbox" för bevarandet av ålderdomliga uttryck. Sverige är ett senare begrepp och även om vi kanske räknar vårt lands tillkomst från Gustav Vasas tid hör slagordet "ett folk, ett språk, en nation" främst 1800-talet till.En landsända som i boken kommit särskilt i fokus är Fjärdhundraland (tidigare ibland skrivet Fjädrundaland). Det är västra delen av Uppland, från Enköping över Heby och längst i norr inrymmande Östervåla och Nora/Tärnsjö. Begreppet Fjärdhundraland är (undantagandes orten Fjärdhundra) nu bara historiskt, men ända in på 1800-talet fanns en Fjärdhundra nation vid universitetet.Den exakta utsträckningen av detta folkland under medeltiden är svår att fastställa på grundval av bevarade kartor och skriftliga vittnesbörd. Det kan också, menar författarna, ha omfattat delar av östra Västmanland kring Västerås och Sala. I söder, vid en plats som hette Herrevadsbro och som låg nära Kolbäck, stod på hösten 1251 ett slag. De stridande var å ena sidan "kungens män". Kungen själv, Erik Eriksson ("läspe och halte") hade avlidit föregående år, men hans styrkor anfördes av hans främste man, jarlen Birger Magnusson.Birger Jarls motståndare, av honom betraktade som "upprorsmän", kallas numera i litteraturen "folkungarna" eller de "äkta folkungarna". Det får inte förvirra att man — på grund av ett historiskt "misstag" — talar om Jarlens efterkommande som "folkungaätten". Numera säger man snarare Bjälboätten. Slaget vid Herrevadsbro blev emellertid en fullständig seger för Birger Jarl och hans krigare. Vi skall strax återkomma till vad det betydde för framtiden att folkungarna besegrats och avrättats nära nog till sista man.Fyrtio år tidigare, 1210, hade slaget vid Gestilren stått. Det var sista gången som företrädare för de erikska och sverkerska ätterna stred mot varandra. Man har länge trott att drabbningen utkämpats i Västergötland. För några år sedan kunde emellertid uppsaliensaren Lars Otto Berg, senare stödd av andra forskare, visa att byn Gestre i Frösthult, väster om Enköping, ännu på 1600-talet kallats just Gestilren. Maktkampen som tidigare haft sydligare nejder till sin arena hade alltså 1210 flyttat upp norr om Mälaren. Kung Sverker stupade i slaget och i lång tid fanns vid Gestre by en plats som kallades Sverkers backe. Seger vann en grupp stormän, de äkta folkungarna. Deras ursprung fanns huvudsakligen i dessa trakter, som författarna kallar Väst-Svitjod. Författarna visar att i områdets genuina folkmål tydligt ännu har bevarats en del "konservativa" drag, som skiljer dem från omvärlden.Väst-Svitjod vann vid Gestilren, men det var en "pyrrhus-seger", ty efter Herrevadsbro var dess storhetstid förbi. Birger Jarl, av oss säkert sedd som fridsstiftare, betraktades i det blodigt övervunna Fjärdhundraland länge som ett råskinn. Men han hade känsla för det nya i tiden, anlade snabbt Stockholm, och maktcentrum försköts därigenom österut. Han stod också för anknytningen till den påvliga kyrkan. Författarna vågar dra vissa paralleller mellan EU-anhängare och -motståndare i vår tid. Hade det regionalkänsliga Svitjod vunnit hade vi kanske blivit ett Norge, redan då. Nu blev vi, tillsammans med Götaland, i stället ett Sverige, låt vara att detta alls inte skedde på en gång.Förhoppningsvis bör av dessa rapsodiska noteringar framgå, att det är en uppslagsrik bok, både rolig och fartfylld, ibland småslarvig kanske, men med klara teser. Naturligtvis blir inte författarnas slutsatser accepterade av alla, men alldeles säkert kommer boken att spela en viktig roll i den fortsatta debatten. - Till sist en personlig reflexion. Anmälaren, som vuxit upp i dessa trakter och fortfarande har en av dess nordliga dialekter i grunden till sitt talspråk, gläder sig åt dessa vittnesbörd om Fjärdhundralands stolta förflutna.