Från Sköndal till Istanbul
Michael Lions barndomsskildring öppnar sig för igenkänning, skriver Catrin Ormestad
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De bor ett tag i en hyreslägenhet i Istanbul, men när deras möbler anländer från Sverige flyttar de ut i ett nybyggt hus i en förstad. Skällande hundar springer på fälten runt omkring och granntanten kastar skor och svordomar efter dem då de går förbi. Michael upptäcker snart att i Turkiet är allting nytt och annorlunda. Där finns varken frukostflingor eller prickig korv och ingen förstår vad han säger. Bara en sak påminner honom om Sverige: den turkiska vintern är kall och Marmarasjön där mamman lovade att han skulle kunna bada är lika grå och blåsig som Mälaren. Efter en tid börjar han i byskolan, men han vägrar envist att lära sig turkiska. Han tänker ju verkligen inte stanna i Istanbul.
Under tiden försöker även Michaels mamma anpassa sig till det nya livet. I Sverige yrkesarbetade hon men i Turkiet är hon hemmafru och måste ägna dagarna åt att skura golvet och koka te åt Ayhans kvinnliga släktingar som ideligen kommer på besök och förväntar sig att bli serverade sötsaker. Snart blir hon gravid, och när hon återvänder till Sverige för att föda barnet skickas Michael till ett sommarläger för pojkar. Han rymmer därifrån och tillbringar sommaren på Istanbuls gator. När han ser turisterna flockas på Gyllene Hornets stränder börjar han inse att Istanbul trots allt har blivit ett slags hem.
Hem till Istanbul är en fin och tonsäker barndomsskildring. Michael Lion beskriver inkännande pojkens upplevelser i det främmande landet, och gestaltar trovärdigt hans känslor inför allt det nya, hans trots, nyfikenhet och utanförskap. Han är en iakttagare som storögt betraktar allt det nya och märkvärdiga, utan att egentligen delta.
En ännu intressantare karaktär är dock egentligen Michaels mamma, som gör något av det mest förbjudna när hon offrar sitt barns välbefinnande för sin egen lycka. I förälskelsens egoism och tanklöshet väljer hon sin nya kärlek framför sin son, ett svek som genomsyrar hela boken och ger den en mörk grundton. Samtidigt är porträttet av henne varken osympatiskt eller onyanserat. Skildringen av hur hennes lycka över den nya förälskelsen och det nya landet gradvis förbyts i missnöje över en vardag av skurmedel, näsvisa släktingar och en make som börjar komma hem allt senare om kvällarna är mycket fin, men lite ytlig. Det är synd att Michael Lion inte lät pojken lite oftare rikta blicken mot mamman i stället för mot den färgrika, exotiska omgivningen, så att hon fick lite mer utrymme i boken.
Ytterligare något som gör Hem till Istanbul läsvärd, är att den beskriver en flytt i "motsatt" riktning. Berättelser om barn av utomeuropeiskt ursprung som tvingas anpassa sig till ett liv i Sverige och Europa har ju börjat nå våra bokhyllor, men berättelser om barn som gör den omvända resan, från Väst till Öst, är mer ovanliga. Stundom väcker Hem till Istanbul associationer till den litteratur som tillkom under kolonialismens århundraden, vilken beskriver den europeiska konsternationen och fascinationen inför Orientens bisarra och exotiska tablåer, och som oavsett om den uttrycker avsky, ängslan eller lockelse alltid beskriver ett avstånd, en klyfta som aldrig kan överbryggas. "Öst är öst och väst är väst, och aldrig mötas de två" - ännu i litteraturen 2008.
Bortom alla postkoloniala läsningar är dock Hem till Istanbul en fin och originell barndomsskildring, liksom en tämligen allmängiltig berättelse om ensamhet och utanförskap. Det är en bok som öppnar för igenkänning, även för en vuxen läsare. Den som någon gång har känt sig fullständigt ensam och övergiven och omgiven av människor som man omöjligt kan kommunicera med, även om man talar samma språk, har förmodligen något att hämta i Hem till Istanbul.
Michael Lion
Hem till Istanbul
Albert Bonniers Förlag
Hem till Istanbul
Albert Bonniers Förlag