Ombord på en stadsbuss häromdagen bevittnade jag en liten scen som grep mig. Upprätt i en liggvagn satt ett flickebarn, halvannat år gammalt skulle jag gissa, och fixerade sin unga mor som lutade sig fram över vagnen medan hon sakta nynnade melodin till ”Bä, bä, vita lamm”. Efter några takter avbröt flickan nynnandet och sa med bestämd röst ”Bä!”. Då modern, uppenbarligen en smula generad, avbröt nynnandet upprepade flickan med klar och bestämd röst: ”Bä, Bä!” Vad hon ville ha sagt visade sig då modern, efter att ha kastat blickar över axeln, stilla sjöng flera takter av sången med orden tydligt hörbara. Ett leende spred sig över barnets ansikte och man såg hur spänningen i den lilla kroppen släppte.
Denna anekdot kunde tjäna som illustration till en nyutkommen bok av kompositören och musikvetaren Gunnar Valkare. "Varifrån kommer musiken?” lyder titeln, och svaret består av en sammanfattning av den vetenskapliga litteraturen om musikens historia från tidernas begynnelse till idag.
Valkare urskiljer fyra åldrar i denna historia. Den första är det skriftlösa tillståndet där källor saknas och alfabetet och nottecken ännu inte var uppfunna. Nästa ålder sammanfaller med de bofasta kulturernas uppkomst och karaktäriseras av ”jordbruk, hierarki, skrift och aritmetik”. Kronologisk sträcker den sig fram till senmedeltiden då den tredje ålderns inträde markeras av notskriftens uppkomst, efterhand av hela systemet med melodier och bestämda harmonier i allt mer komplicerade strukturer som fuga och sonatform. Och idag befinner vi oss mitt inne i den fjärde åldern som tog sin början efter sekelskiftet 1900 och sammanfaller med modernismen i dess mångskiftande former.
Kraften bakom de två första åldrarnas utveckling sammanfaller med människosläktets allmänna sociala utveckling: gruppsammanhållningen som medel att säkra de enskilda individernas överlevnad i en värld full av faror och umbäranden. Primärgruppen kunde uppgå i den större gruppen stam, och samhörigheten inom den manifesterades i fester där rituell dans utgjorde ett viktigt inslag. Och dansen kunde beledsagas av primitiva slagverk som markerade rytm. Slutsats: rytm och dans är den äldsta formen av musik. De dansande kunde också frambringa rytmiska ljud som kan ses som förstadier till sång.
Den västerländska musikens tredje ålder sträcker sig från renässansen fram till modernismen. Dessa cirka fem århundraden behandlar Valkare summariskt – han utgår från att de är välkända för alla musikälskare. Den tredje ålderns kulmination omkring år 1900 var sista gången levande musik utövades i stor skala: sång till piano i hemmen, kyrkokörer och manskörer, aktivt lyssnade till symfonisk musik och opera etc. Reaktionen mot allt detta blev tidvis våldsam, som i Darmstadt i Tyskland efter andra världskrigets slut. ”Det gällde att undvika alla traditionella element ... över huvud taget allt som kunde förföra sinnet och knyta an till det förflutna ... Ut med psykologin ur musiken!”
Större delen av Valkarens bok är hållen i saklig, lite torr stil, men på slutet släpper han fram sin egen person. Hans ungdoms stora förebild blev den udda enslingen Bo Nilsson, så avancerad modernism är honom allt annat än främmande. Men inom rimliga gränser.
Med skoningslös kritik gör han slutligen upp med fenomenet muzak, det syntetiska bakgrundsbrus som förpestar miljön på varuhus och många restauranger och trängt ända in i svensk tv. Apropå nätsajter som Spotify och iTunes skriver han: ”Överflödet av socker ger oss karies och har lett till globalt spridd fetma. Vad ger oss överflödet av musik?” Bland annat längtan efter tystnad.