"Allt som varit fel i mitt liv bara försvann.”
”Jag blev helt klar och totalt fokuserad.”
Två citat om kokain, som har blivit en allt vanligare drog i Sverige. Det ligger nu tvåa efter hasch, skriver Lasse Wierup och Erik de la Reguera. Deras bok, den 500-sidiga Kokain, påminner om att kokain inte är något nytt fenomen – Stockholm hade sin första kokainvåg på 20-talet och Freud var lyrisk över kokainets effekter innan psykoanalysen tog över hans intresse.
I Johannes Forssbergs och Björn af Kleens recensioner (Expressen 20/4; Sydsvenskan 21/4) får boken kritik för att den är pekpinneaktigt moraliserande. Jag skulle inte ta upp det om det inte var för att mitt intryck av boken skilde sig så mycket från deras. Jag har läst en bok som gör sitt bästa för att visa kokainets verklighet i all dess sammansatthet – förfelad drogpolitik, vanliga svenskar som ibland tar en lina på fest med samma självklarhet som de tar en drink, och utan större påverkan på karriär och familjeliv än den där drinken skulle ha haft, fattiga sväljare med 900 gram kokainbollar i tarmarna, latinamerikanska patriarker som byggt miljardimperier på våld och korruption. Och i botten på alltihop de bolivianska indianerna, som av tradition alltid har tuggat eller bryggt te på kokablad.
Skillnaden mellan hur de och vi använder kokaplantan är lika stor som skillnaden mellan att ta en kopp kaffe och att snorta rent koffein.
Wierup och de la Reguera vill få med alla aspekter av kokainets vardag och historia. De lastar sin skuta så tungt att den knakar ibland, men den kantrar inte åt något håll.
Historiska översiktskapitel växlar med reportage i marknivå. Genom de personer vi får möta får vi en antydan om den mångfald av människoöden som är inblandade i kokainhandeln – från den avhoppade Farc-medlemmen som presenterar sig på svenska (det har han lärt sig på Electroluxfabriken i Bogotá) till kvinnan som berättar om sina kokainvanor medan hon nattar barnen i radhuset.
Om Ville Wierup och de la Reguera viftade med pekpinnen skulle de inte vara så noga med att redovisa att de allra flesta människor som provar kokain aldrig blir beroende, eller att den restriktiva svenska narkotikapolitiken (sedan 1988 är Sverige ett av få länder där det är ett brott att vara narkotikapåverkad) inte har fått efterfrågan att sjunka. Nu svänger opinionen i flera länder: från hårdare tag till krav på avkriminalisering av mindre narkotikabrott; kanske visar sig båda strategierna lika verkningslösa.
De undviker inte kokainets mänskliga kostnader – korruption, mord och självdestruktivitet – och jag tror det är därför af Kleen tycker att deras reportage ”lider av obalans”. Att moralisera om människoliv är ju alltid vinklat, men att moralisera om folks klädsmak är fullständigt neutralt.
Mexikanska karteller har tagit kontrollen över kokaindistributionen. Förra året dödades 7 700 människor i maffiauppgörelser i Mexiko, långt fler än de 4 500 som samma år dödades i konflikterna i Irak.
Kriget mellan gerillor och paramilitära grupper, som alla bryr sig mer om knarkpengar än om sina politiska ideologier, har gjort att fyra miljoner colombianer är på flykt i sitt eget land, världens största flyktingkatastrof efter Sudan.
I centrum för denna orkan av våld finns det lilla suget in i kokainistens näsa. De skötsamma svenssonkokainister Wierup och de la Reguera har träffat är ofta samma sorts folk som väljer ekologiska bananer för samvetets skull; en av dem vägrar rent av att köpa Nike på grund av arbetsförhållandena i skofabrikerna. Blir de mer medvetna om vad som sker i den andra änden av den långa kokainlinan mellan Sverige och Latinamerika kommer efterfrågan att sjunka, hoppas Wierup och de la Reguera i slutkapitlet.
Mot bakgrund av vad de skrivit på de föregående 485 sidorna framstår det inte som någon särskilt realistisk förhoppning. Chansen att det lyckas är nog lika liten som chansen att få de bolivianska bönderna att sluta odla koka genom att upplysa dem om att de är medskyldiga till svenskarnas ytliga partysnortande.