I Vladimir Nabokovs klassiker Lolita bekänner en pedofil, Humbert Humbert, sina övergrepp från en fängelsecell. Det är i mångt och mycket en typisk historia. En man äktar en änka för att komma åt hennes tolvåriga dotter. Övergreppen pågår under ett par år men så blir dottern äldre, får bröst och mannen tröttnar på henne. De flesta har läst liknande historier i tidningarna.
Men det Nabokov gjorde så genialt var att han porträtterade Humbert Humbert som en gentleman. En estet ut i fingerspetsarna och en författare som brast ut i lovsånger till sin ”nymfett” som var så vackra att man motvilligt njöt av beskrivningarna. På så sätt gjorde Nabokov oss läsare till deltagare i övergreppen, genom språket, och Humbert Humbert till ett slags Everyman.
Det var längesen jag läste Lolita nu. Men jag kommer gång på gång att tänka på den när jag läser Börje Svenssons nyutkomna bok De mest hatade. För det Nabokov försökte göra i skönlitterär form gör Svensson i facklitterär. Utifrån sitt arbete som fängelseterapeut porträtterar han sexförbrytare inifrån, låter dem själva komma till tals, och syftet är otvetydigt att förmänskliga.
Svenssons intresse fokuseras kring själva förövarmentaliteten och när han är som bäst visar han vilken knivsegg många av gärningsmännen balanserar på. Så lite som gjorde att allt gick fel, så lite som hade behövts för att allt skulle gå rätt. Förbrytarna är ju trots allt pappor, kontorsarbetare och professorer också. Det är med andra ord en modig bok som Svensson har skrivit, som även om den inte är uttalat politisk, får politiska konsekvenser.
För vi vill så gärna att pedofilen och sexförbrytaren ska vara ett monster. Tänk på Anders Eklund och Josef Fritzl. Fanns det inte något jublande över mediernas rapportering kring dem? Titta, sa de, så här är dem – pedofilerna. På så sätt fungerade vittnesmålen om de mest fruktansvärda övergreppen som ett slags snuttefilt. De sa: Ta det lugnt. Förbrytarna är inte som oss andra. De är källarvarelser (i bokstavlig bemärkelse) och utvecklingsstörda lastbilschaufförer från byhålor. De har ingenting med oss andra att göra.
Så pumpar medierna ut ett slags falsk trygghet. Gränsöverskridandet görs monstruöst. Men mot detta är Svenssons bok ett effektivt botemedel. I ett särskilt intressant avsnitt skriver han om hur biomedicinen karakteriserar sexförbrytaren: höga testosteronhalter och en stark sexualdrift. På ett annat ställe skriver Svensson att alla våldtäktsmän han har pratat med har vittnat om svårigheten att se offren i ögonen.
Ögonen, konstaterar Svensson, är själens spegel och de gör det svårt att avmänskliga och förtingliga offret. Och då slår det mig plötsligt att sexualbrottslingen bara är en förstoring av vår patriarkala och kapitalistiska kultur. För är inte biomedicinens karakterisering av pedofilen en beskrivning av just manlighet – i kvadrat? Och är inte förtingligandet, eller varuferingen av sexualiteten så integrerad i vår vardag att vi inte ser det? Från Lindex affischer stirrar Humbert Humberts nymfetter på oss, flickaktigt slanka och med nedslagen blick: jag är yngre än dig. Dröm om att sätta på mig. Pedofilen är den som köper budskapet med hull och hår.