Kanske såg Uppsala sin litterära glansperiod under de två decennier som löpte från 1950-talets början fram till slutet av 1960-talet. Centrum för detta uppsving var Uppsala studenters litteraturklubb. I och kring denna smått anarkistiska förening, med kontoret på fickan och ekonomin stundom bortom all kontroll, fanns i stort sett allt vad Uppsala på den tiden kunde uppbringa av litterärt intresse. Vilket inte säger lite. Här korsades vägarna för många av de författare som numera ingår i den svenska litteraturhistorien. De största namnen är väl P O Enquist (som tagit 1,97 i höjd), Lars Gustafsson (lärdomsgiganten) och Göran Tunström (charmen personifierad). Fler kan nämnas och görs så i boken.
Allt detta, som hitintills existerat enbart som spridda anekdoter, har nu sats på pränt i Spegel. Uppsala studenters litteraturklubb (betraktad på ett visst avstånd). Bokens båda redaktörer, Ingmar Lemhagen, som senare kom att etablera författarutbildningen på Nordens Folkhögskola Biskops-Arnö och Lars Rydquist, numera chefsbibliotekarie vid Nobelbiblioteket i Stockholm, har gjort ett gediget arbete genom att i en bok sammanställa en rad klubbmedlemmars nedtecknade minnen. Att de många bidragen inte är samordnade gör dock tidsbilden en smula kalejdoskopisk. Men bibliotekarien och litteraturhistorikern Gunnel Furuland bidrar med en utmärkt historisk översikt som knyter ihop säcken kring det hela.
Bland de minnesgoda bidragsgivarna finns Bo-Ingvar Kollberg, förre kulturchefen på UNT, Lena Johannesson, professor emerita i konstvetenskap, Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria, Björn Håkansson, författare, samt många, många fler... Lite sorgligt är att Lars Gustafsson och P O Enquist bara är representerade med romanutdrag. Sorgligt på ett annat sätt är att så få kvinnor presenterar sig med texter i boken, trots att de i minnesteckningarna är desto fler. Där kokar de kaffe, sköter om berusade författare och ordnar med det praktiska kring programmen.
Den röda tråd som ringlar genom minnesteckningarna handlar om hur allt var enklare förr. Författarna ställde upp gratis, mot mat, resa och husrum hos någon klubbmedlem. Till och med den internationellt kände filosofen Michel Foucault kom förbi, bar ölbackar, föreläste och ”kinesade” hos en av arrangörerna. I dag vägrar varje författare med viss självaktning att framträda under sådana villkor. Eller?
Vad man tar del av i dessa minnen är en oskuldsfull tid. Uppsala var litet. Alla kände alla. Konst, litteratur, film och filosofi gick hand i hand med ett studentikost festande. Ställer man det lyckliga, ibland naiva, femtiotalet i perspektiv mot nutidens litterära Uppsala, med sina stora studentkullar och sin vinglande debatt om stadens förlorade litterära profil, ser man hur mycket tiden förändrar sakernas tillstånd. Man frågar sig var det i dag går att hitta motsvarigheten till det som Uppsala litteraturklubb på sin tid stod för. Och, hur ser den motsvarigheten i så fall ut?