Från krigsherre till statsman

Under 90-talet skrev Peter Kadhammar mestadels i Expressen. Sedan 2001 har han varit utrikeskorrespondent på Aftonbladet. Som resande reporter med hela världen som sin arbetsplats har Kadhammar rapporterat från de flesta av de krishärdar som blossat upp efter det kalla krigets slut. Under det senaste decenniet har han också gett ut fyra uppmärksammade reportageböcker. Den senaste, Vägen till Bagdad, behandlar Irakkrisen och den amerikanska invasionen. Kadhammar tilldelades Stora Journalistpriset år 2000.I dagarna publiceras ytterligare en bok. Titeln Vad gjorde du under kriget syftar på den raka men synnerligen kontroversiella fråga som författaren så gärna vill ställa till diverse politiker i länder som nyligen slitits sönder av inbördes konflikter. Hur hanterar man egentligen en folkmordsanklagad krigsherre som sadlar om och — när en fredsprocess skjuter fart — plötsligt presenterar sig som ledare för ett demokratiskt parti? "Reinkarnationer" avdet slaget kan studeras i många länder. Ett slående exempel är Renamoledaren Afonso Dhlakama i Mocambique.Det portugisiska kolonialväldet avvecklades efter nejlikerevolutionen 1974. I Moçambique tog den marxistiska befrielserörelsen Frelimo makten, förbjöd alla andra partier och upprättade nära förbindelser med sovjetblocket. Men som alltid under det kalla kriget uppstod snart en motståndsrörelse som sponsrades av den andra sidan i den globala konflikten. Renamo (Resisténcia Nacional Moçambicana) skapades av den rhodesiska säkerhetstjänsten CIO i syfte att förstöra den radikala staten, konstaterar Kadhammar. Renamo var den första terrororganisationen i Afrika som hjärntvättade tusentals kidnappade barn för att skapa veritabla mordmaskiner. Många barnsoldater tvingades återvända till sina hembyar för att mörda föräldrar och släktingar. Skolor och sjukhus plundrades och brändes ner. Barn slogs ihjäl med klubbor. Renamo högg armar och ben — samt näsor, öron och könsorgan — av oskyldiga civila för att injaga skräck i landets befolkning. Efter 16 års krig hade Moçambique förvandlats till en ödelagd krigszon med en miljon dödade och uppskattningsvis 6,5 miljoner flyktingar.Hösten 1989 tog, som bekant, kalla kriget slut. Varken väst eller öst hade längre något intresse av mördandet. "Dhlakama sadlade om och blev demokrat, liksom centralregeringen blev demokratisk." Sommaren1990 inleddes eldupphörförhandlingar. Drygt två år ­senare undertecknade president Chissano och Dhlakama ett fredsavtal. Den blodbesudlade terroristledaren kom in från bushen och installerades i en magnifik vit villa i Maputos fashionabla kvarter sombekostats av EU."Hur känns det att kallas Afrikas Pol Pot?" Så formulerade Kadhammar sin första fråga till Dhlakama. Det var ju alldeles fel, ungefär som att kräkas på mattan under en audiens på slottet med kungen. Men den nymornade partiledaren log sitt mest älskvärda leende, lät den opassande frågan passera och började prata om folkets välfärd och landets framtida utveckling. "Vi hade druckit kaffet och lämnat terrassen. Jag komplimenterade Dhlakama för hans fina slips, en Gucci, värd tre eller fyra mocambikanska årslöner, och han blev glad, tycker du om den, tack, det var roligt!"Renamoledarens halsbrytande förvandlingsnummer väcker utan tvekan frågor. Var finns den moraliska och juridiska gränslinje som skiljer en Dhlakama — som rimligtvis kvalificerade sig för Nobels fredspris tillsammans med president Chissano när fredsprocessen gick i lås — från demoniserade krigsförbrytare som exempelvis Pol Pot och den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic? Kanske är det slumpen, frågar sig Kadhammar, som avgör vem som är god eller ond. Kan man kalla de bondesoldater som krossade den kinesiska demokratirörelsen på Himmelska fridens torg 1989 för onda? De lydde ju bara order och gjorde sin plikt. Ett liknande omdöme kan fällas om de välanpassade och plikttrogna östtyskar som spionerade på sina vänner och den egna familjen för att rapportera till säkerhetstjänsten Stasi. Och de vita fårfarmare i Sydafrika som under den långa apartheidepoken var rasåtskillnadspolitikens mest entusiastiska förespråkare. När demokratiseringsprocessen sköt fart vid 90-talets början trängdes de runt Nelson Mandela på valmötena och gjorde allt för att få trycka hans hand.Peter Kadhammars läsvärda reportagebok är bitvis djupt personlig. Författaren beskriver sig själv som den deflorerade oskulden: "Jag förändrades när jag såg stridsvagnarna rulla in mot Himmelska fridens torg ? men framför allt förändrades jag i Jugoslavien. Där förlorade jag tron på något men jag är osäker på vad. Det är för platt att säga att jag förlorade tron på människan." Boktiteln Vad gjorde du under kriget kan följaktligen kompletteras med en and­ra fråga: Hur påverkas människor av krig, svält och ofrihet? Det existentiella anslaget gör boken tidlöst aktuell.