Det finns i P O Enquists pjäs Tribadernas natt en fantastisk scen där det laddade dramat mellan den infekterade kärlekstriangeln Siri von Essen, August Strindberg och Marie David kulminerar i ett fullständigt absurt utbrott av svartsjuka och kastrerat manlighetskomplex. Siri och Marie har genom sin lesbiska relation slutgiltigt gjort mannen (läs August) överflödig. När den försmådde och avgrundsdjupt osäkre August dessutom får för sig att de två kvinnorna, som han nu med sin berömda vrede hatar bortom allt förnuft, gör sig lustiga över hans blygsamma storlek exploderar den geniale författaren i en kaskad av sårat vansinne. ”16 gånger 4 centimeter i upprört tillstånd. Vetenskapligt kontrollerat”, skriker den förminskade. Det är en komisk men samtidigt sorglig illustration av ett förvridet manlighetsideal vars konsekvenser blir otillräcklighet och kvinnohat.
Lena Einhorn skriver i efterordet till sin roman Siri att det var just Enquists Tribadernas natt som först väckte hennes intresse för friherrinnan Siri Wrangel, adelsdamen som bröt upp från sin borgerliga tillvaro för ett liv som skådespelare och musa åt svensk litteraturhistorias allra hetaste författartemperament. Det är en berättelse som inom sig bär en annan, större, berättelse; den om den kvinnliga emancipationsrörelsen och det sena 1800-talets reformerade syn på äktenskapet.
Det är ur det äktenskapliga fängelset som Siri, när hon lämnar sin första man Carl, lyckas frigöra sig. När hon går in i förhållandet med August är det under förutsättningen att där ska råda fullkomlig frihet, med ett (som Virginia Woolf närmare femtio år senare skulle skriva) ”eget rum” och en möjlighet att bli en egen skapande människa.
Till en början låter August närmast som en kvinnosakens Ibsen i sin vilja att lösa Siri ur de hämmande bojorna som moder och hustru, för att istället bli en självständig och kreativ konstnär. Men som vi alla vet skulle Strindbergs syn på kvinnan och äktenskapet radikalt komma att förändras. Einhorn visar i sin bok hur denna förändring växer fram, inte som en intellektuell övertygelse, utan som ett resultat av svartsjuka och mindervärdeskomplex vilka tillsist blommar ut i fullfjädrad sinnessjukdom. Siri går från ett äktenskapligt fängelse till ett äktenskapligt helvete.
Einhorn som tidigare skrivit fackböcker och gjort dokumentärfilm debuterar med Siri som romanförfattare. Även om materialet även här är dokumentärt är formen ny för Einhorn. Och man får ändå säga att hon behärskar den förvånansvärt väl, även om det rent stilistiskt ibland blir repetitivt och en aning formelmässigt. Men berätta en historia kan Einhorn. Det är fascinerande läsning från första till sista sidan. Men det är klart, med ett sådant rikt och fängslande stoff är det svårt att misslyckas.