”Mellan humaniora och naturvetenskap finns det en livskraftig skepsis som stundtals övergår i animositet ... Och ändå är det så mycket som förenar – sökandet efter språk, kreativiteten, metaforen.”
Orden är Per Molanders, en synnerligen mångsidig person med en tekniskt naturvetenskaplig utbildning i botten, en period som generaldirektör i ett statligt verk samt författare till en lång rad skrifter i bland annat administration och systemteknik. Den senaste just utkomna heter ”Allt är vågor. Virginia Woolf och den moderna fysiken”.
Molander gör det inte lätt för sina läsare – trots en enkel och klar stil. Det är ämnet i sig som är så svårt. Å ena sidan den naturvetenskapliga forskningens utveckling under de gångna tre seklerna, å den andra en av 1900-talets mest extrema romanexperiment: den brittiska författaren Virginia Woolfs The Waves, Vågorna (1931). Den kallas roman men liknar ingen annan. Sex personers monologer avlöser varandra fyllda av bilder bakåt i tiden. Ytterhandlingen är koncentrerad till en enda dag, från soluppgång till afton. Intrig i vanlig mening saknas helt.
Det som kommit Molander att välja just detta verk som förbindelselänk mellan naturvetenskap och humaniora är ordet vågor – i romanen konkreta havsvågor som bryts mot en strand, i teoretisk fysik ett grundläggande begrepp för olika former av energiöverföring: ljusvågor, vågor av elementarpartiklar och så vidare.
Det är inte så, enligt Molander, att Virginia Woolf kände till alla dessa fysikaliska rön, han visar bara hur de förelåg i tiden och påverkade kulturklimatet. En skara intellektuella som hon umgicks med, den så kallade Bloomsburygruppen, var allmänt modern och emot gamla regler och konventioner och därför mottaglig för nya tankar även om den fysiska verkligheten. I ett enda fall ser Molander en direkt parallell mellan en av gruppmedlemmarnas tänkande om vågor. Det är nationalekonomen Keynes teori om periodiciteten i de ekonomiska konjunkturerna – de kan liknas vid vågrörelser.
Annars yttrar sig likheterna mer på det metaforiska planet. Såväl skönlitteraturen som den teoretiska fysiken arbetar med metaforer för att beskriva en verklighet som inte låter sig formuleras i klara verba. Havsvågen är den grundläggande metaforen i Woolfs roman liksom vågorna i bland annat optiken och elementarpartikelfysiken. I det ena fallet tjänar metaforen som uttryck för en inre, subjektiv erfarenhet, i det andra för skeenden som annars bara går att formulera matematiskt. I båda fallen kommer det vanliga språket till korta.
Varför? Jo, sett ur biologisk evolutionsaspekt är språket och orden anpassade till den fysiska miljö vi lever i – som ett led i vår överlevnad där. Abstrakt tänkande liksom psykisk introspektion hör till senare stadier i utvecklingen. Och då fick det enkla språket anpassas så gott sig göra lät. Nyckeln till denna anpassning heter metafor.
Så kan man resonera i Molanders anda. Inte för att hans bok gör det nämnvärt lättare för en vanlig läsare att tillägna sig Woolfs roman. Men som helhet utgör Molanders kommentar ett lovvärt bidrag till överbryggandet av klyftan mellan de två kulturerna. Ju längre fram i tiden man följer den teoretiska fysikens framsteg – svarta hål, parallella universa och så vidare – desto mer kommer det vetenskapliga språket att bestå av endera matematiska ekvationer eller poesiliknande metaforer.