Från doktor Klimkes horisont

DET ÄR PÅ tiden att Håkan Nesser ägnar skapandets problem och ­litteraturens alla fallgropar, betydelseskikt och tolkningsmöjligheter en smula uppmärksamhet. ­Redan som deckarförfattare och i dekalogen om poliserna i Maardam kunde det hända att han hoppade över skaklarna och gjorde inbrytningar i filosofins värld. Det resulterade i de bästa titlarna i serien, Ewa Morenos fall och Carambole.När den numera till många språk översatte Uppsalaförfattaren i dag ger ut en ny bok, Från doktor Klimkes horisont, har han både uppsökt Borges bibliotek och strövat runt i Paul Austers romanvärld. Resultatet har blivit en berättelsesamling som inte bara tar nappatag med den egna skaparvåndan. Där finns också en pågående diskussion om dikt och verklighet, om drömmar kontra liv och om diktens förmåga att göra tillvaron och sanningen lite lättare att uthärda.Det är egentligen en logisk fortsättning på de mönster som gäller inom thrillergenren. Också där handlar det om konstruktioner, pusselläggning och känslan, som infinner sig mot slutet, av lättnad och befrielse när mordgåtan får sin lösning och alla spänningar släpper. Den här gången är det dock bara vid några tillfällen som några bovar rådbråkas. I stället lägger sig Håkan Nesser i försåt för sina läsare och för oss på villospår. Han smyger in perspektivförskjutningar, som får marken att gunga. Han drar oss vid näsan och placerar ut falluckor när vi minst anar det.DET FINNS åtskilligt av sådana författargrepp och effekter i den nya volymen. Fem historier ingår. Och alla har de något slags koppling till själstillstånd i det mänskliga psykets utmarker. Den första berättelsen utspelas i Venedig, de morbida fantasiernas stad om man skall ta bokens upphovsman själv på orden. Här berättar han om en författare på jakt efter stoff till en novell. Och han blir bönhörd över hövan. Samtidigt är det inte svårt att tänka sig att Nesser dessutom gläntar på dörren till både sin egen skapande ingivelse och den egna författarverkstaden. Och det är inte bara kreativitetsforskare utan också författare in spe som har åtskilligt att hämta.Vi andra läser med tilltagande förtjusning om vilken kraft den stora europeiska litteraturen är mäktig, att bota upplevelser av inre tomhet. Eller tar del av den på pricken fångade, lätt klaustrofobiska känsla som ibland kan infinna sig bland Venedigs prång, kanaler och gränder. Att där dessutom finns personer som bara försvinner ur diktarens grepp och lämnar hans horisont ingår i förutsättningarna. Överraskande är den hur som helst, denna postmoderna variant på motivet Döden i Venedig.INTE BLIR det lättare precis för läsaren i novellen som följer. Den heter Förrättningen och ger några ledtrådar till den i boktiteln omnämnde doktor Klimke. Och det i hög grad till det syndrom som fått den fiktive doktorns namn. Det handlar om fiktionens förmåga att verka stötdämpande i en annars outhärdlig verklighet. Att några av personerna heter Adler skall nog dock inte övertolkas. Annars är det frågan om en kort spökhi­storia som utan vidare skulle kunna ta plats i en antologi. Många kommer säkert också att få höra författaren läsa den här berättelsen som extranummer efter applåderna vid något författarframträdande.ORMBLOMMAN FRÅN Samaria har ­tidigare varit publicerad i ett ­annat sammanhang. Den har likheter med Nessers främsta verk hittills, Kim Nowak badade aldrig i Genesarets sjö, och stannar till vid debeslut som är avgörande i varje människas liv. I berättelsen figurerar även en av författarens tidigare böcker, Flugan och evigheten. Över lag är det en text med många nivåer och dimensioner och som dessutom färdas en stund längs ett dubbelgångarmotiv. Frågorna om skuld och ansvar är ett annat inslag som erinrar om att Nesser är långtifrån någon endimensionell spänningsförfattare.I en skepnad helt för sig uppträder även novellen All information i fallet. Den utspelas i en stålverksstad i södra Gästrikland och har förbindelselänkar till författarens tidigare liv som högstadielärare. Det är en sorglig berättelse, som går rakt in i hjärtat.Desto mera krumbukter rymmer den avslutande Bachmanns dilemma. Här återvänder dubbelgångarmotivet flera gånger om, såväl i persongalleriet som i den deckare vars handling lite då och då griper in i skeendet. Håkan Nesser har en hel del fallenhetför de självironiska stilgreppen, så också i denna historia som avtäcker inte mindre än tre pseudonymer. Eugene G Brahms, Nesserexegeten framför andra, skulle kunna lära sig ett och annat.VI ÖVRIGA läsare får goda insikter i besatthetens mekanismer. Att dessutom inslag från bokens förs­ta novell apostroferas förstärker onekligen den tanke som färgat innehållet i åtskilligt i den här volymen att gränsen mellan dikt och verklighet, mellan dröm och vaka och mellan de olika böckerna i en författares produktion är en problematisk storhet. I varje fall för en diktare med fantasin helt i sin makt. Och som emellanåt utan att kunna göra något åt saken och helt utlämnad åt det inre flödet sveps med av sin egen framvällande skaparådra.