Agnes von Krusenstjerna var klasskamrat med min farmor. Det var i Gävle i början på nittonhundratalet. Farmor hade puffärmar i rutigt, Agnes hade sjömanskostym. Hon var ganska barnslig, tyckte farmor, lekte med dockor högt upp i tonåren. Säkert ingen dålig grund för en författare. När jag själv i tonåren läste Fröknarna von Pahlen med stora ögon föll domen tungt:
– Porr! tyckte farmor, och stärkte mot sin övertygelse Agnes aktier.
Kraven på pornografi har hårdnat, men Krusenstjernas översikt av erotiska variationer tänjde gränserna långt in mot mitten på trettiotalet. Det var illa nog att hennes kvinnor hade starka drifter; lägg därtill lesbisk kärlek, erotik mellan män, våldtäkt och incest. Det var inte bara farmor som tog anstöt.
Att fröknarna verkligen var en produkt av sin tid, beskriver Anna Williams intressant i sin stora Krusenstjernabiografi. Ja, det framgår att adelsflickan Agnes som så länge setts som ett exotiskt inslag i trettiotalets svenska litteratur, som en orkidé bland vallmo, delade starka teman med sina samtida, proletärförfattarna.
Klassperspektivet, för det första; Krusenstjerna beskriver en åldrad överklass i sönderfall. Fattigadel är den talande titeln på hennes sista romansvit, om Viveka von Lagercrona. Hennes självbiografiska metod, att bearbeta upplevt material i olika versioner, påminner starkt om Ivar Lo-Johansson, som uppskattade henne: "Det var omöjligt att inte tycka om henne".
Anna Williams ser de sju romanerna om Fröknarna von Pahlen som en del av den svenska vitalismen, som följde den framväxande moderniteten som en skugga. I takt med att verklighetens pigor och drängar sökte sig till städerna och fabrikerna, kastade sig Ivar Lo och Vilhelm Moberg tillbaka till landets blommande ängar och ångande hövålmar. Mans kvinna kände körtlarna brinna. Det gjorde också Agnes adelsfröknar, inspirerade av Lady Chatterley och Ellen Key.
Agnes von Krusenstjerna växte upp i Växjö, Gävle och Stockholm. Hennes far var överste, och hennes morbror var den kände landshövdingen Hugo Hamilton. Dessutom var hon släkt med Geijer. Hon led av en ärftlig sjukdom, det vi i dag kallar bipolär sjukdom, med maniska och depressiva skov. Långa perioder var hon intagen på mentalsjukhus.
Varje Krusenstjernaforskare måste förhålla sig till Olof Lagercrantz' briljanta bok om sin släkting. När den kom ut 1951 innehöll den unikt material, både om sjukdomen och maken, kritikern och översättaren David Sprengel, en personlighet i egen rätt. Så här beskriver Stig Ahlgren Agnes man: "Hon var inte gift med en postexpedit eller generaldirektör. Hon var gift med en ... outtröttlig impressario, kongenial materialsamlare, lyhörd kriarättare, raffinerad portalssmyckare".
Äktenskapet blev dramatiskt. Agnes och David bröt med hennes familj, råkade i rasande konflikt med förläggarna Bonnier, och tog för mycket morfin. Men deras kärlek stod rycken, och deras produktivitet! David Sprengel såg sin hustrus geni. Hans "osynliga skrift" i romanerna kunde både hjälpa och stjälpa.
Jag tycker mycket om Anna Williams bok. Hon skriver ledigt och informativt, och är generös mot tidigare forskning. Hon gör ingen hemlighet av att hon bygger på Lagercrantz, men efter det genuskritiska och feministiska genombrottet behövs självklart en uppdatering. Dessutom arbetar Anna Williams som en pålitlig litteratursociolog och bringar reda i nya fakta. Ett av hennes bästa kapitel behandlar den ryktbara Krustenstjerna-fejden som utlöstes av just Fröknarna von Pahlen, och ledde till hundratals inlägg; från radikala författare, upprörda kristna och arga nazister. Williams leder i bevis att Pahlenböckerna blev en succé och att fejden lika mycket var en pr-kampanj, passionerat orkestrerad av David Sprengel själv.
Anna Williams ger en ömsint bild av makarna Sprengels komplicerade relation. Herregud, det var inte lätt att vara Agnes von K. Eller hennes make. Eller hennes förläggare... Forskningen har stridit om Agnes von Krusenstjerna var antisemit. Också här är bilden komplex. Å ena sidan var makarna Sprengel övertygade antinazister, och hade många judiska nära vänner. Och romanerna innehåller både varma och grovt antisemitiska porträtt. De säger mycket om tidsandan.
Jag lägger ifrån mig Anna Williams utmärkta bok med känslan av att Agnes von Krusenstjerna ändå inte släpper någon riktigt in på huden. Det är hennes romaner som lever, befolkade av kvinnor som vet så mycket om livet, oumbärliga insikter också för vår tid. Flickan som lekte med dockor visste verkligen vad hon gjorde.