Från digerdöd till stormaktstid

Just den junidag då jag skall anmäla två nya delar av Norstedts svenska historia, om tiden 1350–1721, får jag i UNT läsa om den farliga ehec-bakterien. Den har skakat om Europa och fått svåra ekonomiska konsekvenser. Forskarna tror nu att den funnits hos böngroddar.

Att epidemierna alls inte är något nytt för vår världsdel framgår tydligt av begynnelsen på historieverket. Författaren Dick Harrison, kännare av digerdöden, får här tillfälle att visa hur omvälvande den blev för de nordiska länderna. Rubriken ”Katastrofen” är inte överdriven.

Visst har man med många rafflande detaljer skrivit om farsoten förut. Men från 1970-talet gavs en realistisk bild av en skrämmande stor folkminskning genom det gemensamma nordiska ”ödegårdsprojektets” resultat, kombinerade med arkeologisk och annan forskning. Digerdöden kring 1350 var inte en engångsföreteelse. Pesten återkom i vågor och fick, understryker Harrison, konsekvenser för allt samhällsliv. Politiskt, genom att Magnus Eriksson tvangs avbryta den lyckosamma offensiv mot ryssarna, som han startat. Något kontrafaktiskt men övertygande säger författaren, att kungen nog hade lyckats om inte pesten kommit.

Magnus var vid denna tid också kung över Norge. Där härjade pesten särskilt svårt, vilket fick till följd att det tidigare ganska stabila landet gick in i en svaghetsperiod och blev beroende av grannarna. Sin forna självständighet återfick inte landet förrän 1905. Men konsekvensen också för Sveriges del blev politisk ”stökighet” om man så får uttrycka sig, under sekler.

Det kan vara skäl att observera det redigeringsmässigt nya i historieverket. Man har, vilket gällde också de tidigare volymerna, brutit mot hävdvunnen periodisering. Redaktionen kan ju inte ändra på kungarnas regeringsårtal, men med skäl säga att Gustav Vasas tid trots allt innehöll så mycket av medeltidens problematik att den gamla indelningen inte behöver gälla för all framtid. Visst kan detta ifrågasättas, men greppet stimulerar läsningen.

Den kronologiska strukturen är inte längre dominerande. Författarnas resonemang med ibland ganska många men motiverade utvikningar får leda läsarens vandring, också det ett bra grepp, som dock har vissa nackdelar.

Det kan exempelvis vara svårt att hitta vad skribenten anser om den roll Engelbrekt spelat i samtid och debatt. Alla tre författarna, Harrison och Eriksson (band 3) och Villstrand (band 4) är goda berättare och de trivs med att vara det. Det hade en tidigare generations forskare knappast vågat erkänna.

Vad stormaktstiden beträffar är det påfallande för en Uppsalabo att se vilken betydande forskarinsats som Sven A. Nilsson och hans efterföljare här svarat för: Hans Landberg, Jan Lindegren, Margareta Revera, Peter Englund och Uno Westerlund är bara några av de namn Villstrand refererar till. Stormaktstiden sträckte sig mellan 1561, då kungen fick Reval (nu Tallinn), och 1721, då freden i Nystad slöts. Epoken har blivit utskälld, oftast på emotionella grunder. Forskarna måste dock på annat sätt spåra källor och analysera skeendet, utan att för ett ögonblick glömma nöden och lidandet hos de enskilda människorna.

Villstrand exemplifierar hur debatten kunde gå. Axel Strindberg skrev 1937 Bondenöd och stormaktsdröm, en bok som ”sågades” av professor Nils Ahnlund. Men Knut Carlqvist skrev 2009 att Strindberg genom boken ”spräckt ett troll som sedan inte kunnat lappas ihop”. Ahnlund var bunden av sina ideal och
inte ”hågad för alternativa tolkningar”.

Å andra sidan har Carlqvist, menar Villstrand, en viss poäng, men han ger Strindbergs bok ”för stor tyngd i ett nybildat svenskt folkhem, som vände historien ryggen”.

De svenska kungarna var inte några ”systematiska imperiebyggare”. I själva verket kom stormakten Sverige till genom att ”ett antal ’förmurar’ restes på ett växande avstånd från rikets gamla gränser för att skapa trygghet inför upplevda hot”. Man får inte glömma omvärlden. Sjömakterna Nederländerna och England ville inte att ett nordiskt land blev för mäktigt. Frankrike och senare Ryssland måste man också räkna med.

En viktig följd av krigen var obestridligen att de danska och norska områden som övergått till Sverige blev bestående vinster. På sikt bäddade detta för mera avspänt förhållande mellan de nordiska länderna. Behovet av att mobilisera alla krafter för att bekosta den svenska krigföringen skapade en effektiv förvaltningsapparat, absolut den bästa i Europa vid denna tid. Detta resulterade i, säger författaren, en god infrastruktur i Sverige, som landet allt framgent skulle ha glädje av.

Jag får knappast skriva att det är ”roligt” att läsa dessa böcker. De handlar ju till stora delar om pest och krig, lidande, våldtäkter, ojämlikhet mellan könen och religiöst förtryck. Därför säger jag i stället ”engagerande” och ”spännande” och understryker detta omdöme genom att, efter någon liten tvekan, förse volymerna med en ”guldkaja”.