Till en början har jag svårt att stå ut med Jakob Ejersbos Liberty. Att läsa den är som en lång vandring över bränd jord. Så oerhört monotont. Med en molande, meningslös smärta under fotsulorna. I dansk press hyllades den som en Mörkrets hjärta för vår tid men själv har jag svårt att härda ut i dess karga, närmast anemiska prosa. Dessutom stör jag mig på hur Ejersbo krymper läsarens blickfält. I början av boken får vi följa 13-åriga Christian. Son till en biståndsarbetare och nyinflyttad i Moshi, Tanzania.
Som läsare borde vi översköljas av intryck. Men i stället sluter Ejersbo romanen närmast solipsistiskt runt Christians tonåriga livsattityd. Tätt, tätt får vi följa hans desperata jakt på tobak att tjuvröka. Bland skjulstäderna där träkolsröken blandas med lokal, DDT-besprutad tobak, eller ner i källaren med pappas amerikanska, hårt packade cigaretter. Efter ett tag börjar jag undra om boken inte lika gärna kunde ha utspelat sig vid korvmojjen i Hundestedt?
Men så läser jag vidare och sugs allt djupare in i historien. Efterhand utvecklas berättelsen om Christian, inte minst genom att den korsklipps med historien om den jämnåriga Marcus – en fattig tanzanier som jobbar som ”barnflicka” åt en svensk grannfamilj. Det gör att det uppstår märkliga dubbleringseffekter med avsnitt som överlappar varandra och till synes konstlösa stycken som börjar skimra när de ställs mot en spegelscen. Långsamt formas ”Liberty” till en historia om rasism, sexhandel och kapitalismens baksida. Om ett klimat där människor tvingas vara brutala.
Och sådär halvvägs in i boken (den är 820 sidor) förstår jag plötsligt Ejersbos metod. För anledningen till att han sluter berättelsen så till en början - stänger den runt en tonårings nikotinabstinens – beror på att han vill skapa ett slags språklig korridor. En lite sävlig lunk fram till att han slår upp portarna mot helvetet och låter läsaren vada ut. För Liberty är nämligen något så djävulskt som en panoramabild över kolonialismen och en av de obehagligaste och mest monstruösa romanerna jag har läst.
Att Liberty fått en så ikonisk status i den danska litteraturen beror säkert mycket på att den publicerades postumt. Den blev Ejersbos sista text innan han gick bort i cancer 2008, endast fyrtio år gammal, och den tredje, fristående brickan i hans trilogi om Afrika. Och nej, jag har inte läst de två tidigare böckerna. Att Ejersbo själv bott i Tanzania under åttiotalet, och sett biståndsverksamheten och aids-epidemien inifrån bidrar säkerligen också. Dessutom har Liberty samma karga och bisatsfria språk som Chinua Achebe i Allt går sönder. Liberty är kort sagt en roman som det ångar autenticitet ur.
Romanen utspelar sig på 1980-talet, en tid då biståndsbranschen blomstrade och europeiska företag åkte i skytteltrafik till länder som Tanzania. Samtidigt höll den toppstyrda afrikanska socialismen på att haverera inifrån medan EG satte höga tullbarriärer mot afrikanska produkter. Detta skapade en situation där européerna som anlände trodde att de kom som en räddande änglar – en illusion som de snabbt slungades ut ur när de möttes av den brutala verkligheten.
Här fanns företag som talade fint om ”hjälp till självhjälp” samtidigt som de anställde svarta på bomullsplantagen utan lön. Och här fanns svarta som införlivat den koloniala blicken så till den grad att de började hata ”de smutsiga negrerna”. Det gjorde att många biståndsarbetare, som den familj där Marcus bor i, började stycka upp sin tillvaro i ”livspussel”, med omväxlande mörka och ljusa bitar. I Liberty gestaltas detta kongenialt genom Marcus husbonde Jonas, som på dagarna ägnar sig åt biståndsarbete för att på kvällarna gå ut och köpa sexuella tjänster.
Ja, Liberty är en roman som fräter sig in i läsaren, sätter sig på nervsystemet. Emellanåt får jag nästan andnöd av att läsa den. Det är en berättelse om hur människor deformeras. Om Marcus, som alltmera införlivar den koloniala stereotypen i sin självbild och om Christian, som till en början reagerar mot hur vita beter sig men efterhand sveps in i den brutaliserade tillvaron. Så här har man ju alltid gjort. Ingen idé att göra motstånd ens.
Det är kort sagt en berättelse om hur vi människor ockuperas av våra förfäder. Koloniseras av deras illdåd. På så sätt är det en närmast klockren illustration av hur idén om att Europa befinner sig i ”skuld” till Afrika kan verka destruktivt när den sipprar ner i biståndsarbetet. För som Liberty visar är det just detta skuldmedvetande, detta vaga surrande i bakhuvudet, som skapar ett kollektivt depressionstillstånd. Ett tillstånd som i sin tur hindrar människor från att inse att ”skulden” i själva verket stavas ”ansvar”.