Framgångssaga i folkhemmets hägn

Minnesgoda Uppsalabor kommer säkert ihåg Elisabeth Lindfors från hennes tid som informationschef vid Upsala stadsteater. Det var en befattning hon sedan fortsatte vid Stockholms stadsteater. För några år sedan kom hennes förstlingsverk som romanförfattare. Det hette Hon hette Agnes och skildrade en närstående familjemedlems väg som hustru till en framgångsrik kooperatör genom Sverige från 1930-talet fram till vår egen tid. I Elisabeth Lindfors i dag utgivna, tredje roman Farväl till Agnes är det denne make som står i förgrunden. Det är inte långsökt att gissa att författarens egen far fått bistå med de yttre konturerna i berättelsen.
Formen för boken är en återblick från huvudpersonens sida på de sista timmarna av dennes liv. Han heter i romanen Knut Forsö, är 84 år och har efter att ha svimmat i hemmet förts i ilfart till sjukhus. Där ligger han på britsen i undersökningsrummet medan tiden går. Till akutmottagningen kommer hela tiden nya patienter. Det bär sig inte bättre än att Knut Forsö får ligga där han ligger, uppenbarligen bortglömd av vårdpersonalen. Det ena minnet efter det andra infinner sig. Hemma i bostaden vankar hustrun Agnes omkring utan att riktigt veta vad hon skall göra eller var hon befinner sig. Demenssjukdomen gör att hon har svårt att reda sig. Vattenkranen i badrummet glömmer hon stänga av och den står och rinner så gott som hela romanen igenom.

Men det är Knuts och Agnes gemensamma liv som utgör skildringens tema. Och då ur Knuts perspektiv. Han växer upp i Luleå och får efter avhopp från folkskoleseminariet jobb som springschas på Konsum. Snart nog börjar han dock stiga i graderna och avancerar från butiksföreståndare i Burträsk så småningom via utbildning på Vår gård i Saltsjöbaden till chef för konsumföreningen i Östersund. Härifrån handplockas han till Kooperativa förbundets huvudkontor i Stockholm. Som direktör där får han den grannlaga uppgiften att reda upp i kooperationens alltmer ansträngda finanser. Det är ett arbete som handlar om att rädda vad som räddas kan innan det är för sent. Just denna aspekt av romanen är vad man skulle kunna kalla för ett stycke folkhemshistoria som skildrar välfärdssamhället framväxt med en folkrörelse som en viktig pådrivare. I mycket handlar det till en början om framtidstro, höga ideal och övertygelsen om en utveckling, som skall komma alla till del. Alltsammans börjar dock knaka i fogarna när nya sedvänjor och attityder gör sig påminda. I stället för den lokala konsumaffären väljer allt flera att handla på stormarknaderna.

De båda övriga motiven i boken har med Knuts egen karriärväg att göra och de påfrestningar på äktenskapet som uppstår under resans gång. Det är också i det sammanhanget som den nya romanen kan ses som en pendang till debutboken. I den mån Elisabeth Lindfors knyter an till Knuts och Agnes tid efter den förres pensionering låter hon åldrandets villkor med mentala färdigheter i olag och kroppar som trilskas få stort utrymme. Men där ryms även åtskilligt som lyfter fram gamla tiders kärnfamilj med en hemmafru som skötte markservicen. Att ta hand om de bägge barnen Bo och Lena är inte tillräckligt för att Agnes skall känna att hon har en egen livsuppgift. Det är inte svårt att se sambandet mellan psykisk ohälsa och en vingklippt livssituation. Även de nya sociala villkoren och dess annorlunda koder kräver sin tribut av bägge makarna i och med att de kommer från mycket enkla omständigheter.
Medan Knuts väg från Luleå till toppen av samhället innehåller allt vad man kan begära av en framgångssaga som också har en tydlig politisk koppling, innebär dock pensionärsåren för den en gång som revisor verksamme en revision av det mesta som en gång varit ledstjärnorna i hans liv. Vad Elisabeth Lindfors roman förutom att ställa frågan om vad som är viktigt i livet på så sätt berättar om, är inte minst hur en dröm går förlorad och livsvärden som krackelerar. På slutet av sin bana inom Kooperativa förbundet tvingas Knut kompromissa med flera av sina viktigaste inre ledstjärnor. När han vill skapa ett Storkonsum för hela Sverige är det från företagsvärlden i övrigt han hämtar sina förebilder när en motsträvig skåning skall köpas ut. Och han går själv heller inte fri från det mygel som den högt uppsatta tjänsten som direktör frestar honom till.
Samtidigt uppehåller sig handlingen mer eller mindre detaljerat vid obalansen i äktenskapet, där den ene är mer eller mindre gift med sitt arbete och den andra bara har att acceptera skeendets gång. Boken ger ett flertal exempel på vilka sätt detta senare utanförskap kommer till uttryck. Det finns även en hel del skickligt fångade närbilder av familjelivet och inte minst av barnens vardag i en tillvaro, där pappans närvaro lämnar en del övrigt att önska. Ändå torde Knut Forsö komma tämligen helskinnad undan vid en jämförelse med vilka resultat en frånvarande fader har åstadkommit på andra håll. Även barnbarnen får sin beskärda del i denna familjehistoria som på det stora hela väl får anses vara av det beskedligare slaget.

Det är en på många sätt välkomponerad och skickligt genomförd roman Elisabeth Lindfors nu lämnar ifrån sig. Den kan utan vidare läsas som en viktig pusselbit i kartläggningen av Folkrörelsesverige. Att språket utvecklats och verktyget därmed förfinats sedan senast ger ytterligare underlag för bokens välförtjänta pluspoäng.

Framgångssaga i folkhemmets hägn

Elisabeth Lindfors i dag utgivna roman Farväl till Agnes är en viktig pusselbit i kartläggningen av Folkrörelsesverige, skriver Bo-Ingvar Kollberg.