Fragment att tänka med
Det svårtillgängliga språket är poeten Helena Erikssons verktyg. Det gör Helena Erikssons poesi till den kanske mest intressanta i den nya svenskspråkiga poesin, skriver Magnus Dahlerus.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Helena Erikssons poesi tycks vid en första anblick inte betyda någonting. Hon staplar korta meningsfragment och uppbrutna bilder.
Men stilen kan läsas som nödvändig för ett, närmast värderingsfritt, förhållande till världen. Dikterna betyder inte någonting i vanlig mening. De är snarare fragment att tänka med. Dikten blir en del av världen, i stället för att betrakta den. När poeten skriver, "Man skall inte förledas att tro att här finns någonting / att hämta — tvärtom ren undervegetation tänkandet detta / trögare" tolkar jag det som att hon också vill uttrycka detta förhållande i klartext.
Diktsamlingen Strata bygger dessutom mycket på sina referenser. Det är t ex Fassbinders film Matrosen och stjärnan och engelsk 1500-talshistoria — Elizabeth I, Maria Stuart och greven av Essex.
Att likna är en viktig aspekt
En central roll får några olika porträtt av drottning Elizabeth — bland andra armadaporträttet — och berättelsen om Maria Stuarts död: brännandet av hennes kläder och sorgen hos hennes närmsta betjänter Elizabeth Curle och Jane Kennedy. Ur Fassbinders film hämtar poeten muraren Gil. Hans berättelse bär på ett dubbelgångartema — men det blir först klart när man sett filmen. Och just detta, att likna, är en viktig aspekt i diktsamlingens idévärld. Att bli en kopia är en nödvändighet, för ett slags förståelse, tycks poeten mena: "För att upptas i pakten måste man bli en kopia, utföra brottet."
När man träder in i en relation med den man vill förstå — vilket också kan betraktas som ett brott, att vara en del av den med dess fel och brister — då först förstår man fullt ut. Man måste sätta sig in i en annan människas liv, vara där, uppleva känslorna.
Allmängiltigt mänskliga
Både den engelska 1500-talshistorien och Fassbinders film handlar om kärlek, makt, svek och yta kontra djup. Men i det allmänna medvetandet görs inte självklart kopplingen att dessa känslor, som tar sig lite olika uttryck, i olika samhällsklasser, ändå kommer ur samma källa. Men när poeten tar ner dem på ett individuellt plan förvandlar hon bilden av dessa känslor till att bli allmängiltigt mänskliga.
Verktyget är poetens svårtillgängliga språk — svårt för att det gestaltar något så ovanligt som den känslomässiga grunden till, ja faktiskt, all politik.
Dessa grepp gör Helena Erikssons poesi till den kanske mest intressanta i den nya svenskspråkiga poesin. Men den kommer aldrig att broderas till väggbonad. Den är ett levande som aldrig kommer att fixeras.