Vad en narciss är vet alla: en väldoftande blomma med vita kronblad som pryder våra rabatter om våren. Ordet narcissist är kanske inte lika självklart. Det lanserades för drygt hundra år sedan inom den freudianska psykoanalysen som term för en person som i sin fixering vid det egna jaget försummar normal omvärldsanpassning. Vad har då det med blomman att göra? För att få svar på den frågan får vi gå till den klassiska grekisk-romerska mytologins berättelse om den fagre ynglingen Narkissos.
Det kortaste spåret dit leder till tredje boken av romaren Publius Ovidius Nasos stora verk "Metamorfoser" som just utkommit i – som vanligt – mästerlig tolkning av Ingvar Björkeson. Den ung Narkissos går vilse i skogen och ropar på hjälp: ”Är det någon här?” Då hör han en röst som svarar: ”Här.” Vad han inte vet är att rösten tillhör nymfen Eko som bara kan upprepa slutet på det någon annan säger till henne. Så lockas Narkissos allt djupare in i skogen och kommer till en källa med klart vatten.
Här måste vi skjuta in vad som berättas om Narkissos födelse. Modern, en vacker nymf, tillfrågar siaren Teiresias om den nyfödde ska förunnas ett långt liv. Svaret lyder: ”Ja, om han inte får skåda sig själv.” Men det är just vad som sker när han kommer till den klara källan i skogen, lutar sig fram över vattnet och får syn på sin egen spegelbild. Han bli ögonblickligen förälskad i den sköne yngling han ser och kan inte slita sig bort från platsen. Det blir hans död.
Ynglingen sänker till sist sitt trötta huvud i gräset,
döden sluter de ögon som hänförts av ägares skönhet.
Alltjämt ser han sig själv, sen han inträtt i skuggornas rike.
(...)
Men när man rest han bål, med bår och svängande facklor,
återfinns ej hans kropp – där växer i stället en blomma,
saffransgul i sin mitt, och kransad av snövita kronblad.
Narkissos har förvandlats till en narciss! Och ”förvandling” är just vad ordet metamorfos betyder.
Historien om den självbespeglande ynglingen är bara en i en lång rad förvandlingsnummer som Ovidius återberättar. I Björkesons tappning fyller de en tjock volym på 22 000 hexameterrader fördelade på femton ”böcker”. En bok i det gamla Rom bestod av en rulle papyrus, och så många rullar krävdes alltså för att ge plats åt omkring 250 förvandlingsnummer. Verkets övergripande disposition är kronologisk med början i jordens skapelse men blir alltmera godtycklig vartefter. Myter hör inte hemma i den daterbara historien utan i folkfantasin, och inte sällan är deras geografiska hemvist viktigare än tidpunkten. När exakt levde och verkade till exempel den mytiske sångaren Orfeus? Viktigare är hans hemort i Trakien i norra Grekland.
Mer anmärkningsvärt är hur lätt Ovidius ibland tar på själva förvandlingen. Det viktiga för honom är att berätta en spännande historia. I Orfeus fall består metamorfoserna blad annat i de vilda djurens förvandling till fredliga åhörare till hans spel på lyran. I förbigående får vi också veta att sedan Orfeus förlorat sin älskade maka Eurydike till underjordens härskare vänds hans lust bort från kvinnokönet till vackra unga gossar. Ett exempel på den förklassiska tidens uppror mot det dominerande matriarkatet, skulle en modern antropolog kanske säga, men sådana djupsinnigheter var Ovidius och hans tid främmande.
Den som snabbt vill ha besked om någon specifik myt får beväpna sig med tålamod, för Ovidius väver in de olika sagorna i varandra. Men Björkesons översättning kompletteras inte bara med förklarande noter utan också med ett fylligt namnregister. För allt detta och främst för hans ledigt framflytande hexametrar ska vi vara honom djupt tacksamma.