Förtröstansfullt av hjärtats diktare

Om någon i svensk litteratur kan göra anspråk på titeln hjärtats diktare är det Björn Ranelid. Hans författarröst liknar ingen annans. Medan modena och opinionerna växlar, debattämnena ett i taget avlöser varandra eller konjunkturerna för den ena eller den andra litterära strömningen bestämmer dagordningen, fortsätter han oförtrutet på den inslagna vägen som en godhetens apostel och de förtalades och kränktas talesman.En som på ett liknande sätt följer sitt eget spår genom livet är Julia, huvudperson i den i dag utgivna romanen Hjärtat som vapen. Hennes föräldrar emigrerar vid 1800-talets slut från Sundsvall till den amerikanska västkusten. Här slår de sig ner och söker sin utkomst som lantbrukare med spannmål, djurhållning, biskötsel och fruktodling som inkomstkälla. Det finns en tydlig förbindelselänk mellan denna invandrarfamilj och dess prövningar och motgångar i det nya landet och dem av främmande ursprung som i dag söker uppehållstillstånd och en ny tillvaro i Sverige.Men Björn Ranelid är för den skull varken någon politisk eller i första hand ens samhällskritisk författare i gängse mening i sin nya bok. Han intresserar sig mera för människans villkor i en värld, där onds­kan har stort utrymme och människan blivit människans varg. I den mån någon Gud ingår i världsbilden håller sig denne undan och tiger. Det blir i stället människorna själva som får visa att ondskan inte är allenarådande, att godheten trots allt ändå finns och att omtanken om nästan och inte minst kärleken till barnen är faktiska och verkningsfulla inslag i tillvaron.Även om romanens öppningsscen är formulerad med all den uttryckskraft som Ranelid är mäktig, vilket inte vill säga lite, är det ändå uppenbart att det är författaren som berättare som är hela bokens utgångspunkt. Och han talar själv om hur läsningen får bokstäverna i raderna över boksidorna att bli levande på ett sällsamt vis. Vad det handlar om är samma slags magi som uppstår när en skådespelare ger liv, röst och kropp åt rollen i pjäsmanuset. Ett stycke verklighet uppstår som inte fanns där förut. Konsten gör det diktade ordet levande. Och de förmedlade erfarenheterna äger också de ett eget liv.Tankar av det slaget löper som en röd tråd genom hela den här romanen, antingen det är frågan om små berättelser, brev och dagböcker eller handlar om möten med filmens värld. Samtidigt har Björn Ranelid skrivit vad man skulle kunna kalla för en krönika om den första hälften av 1900-talet, där de bägge världskrigen står för de viktigaste historiska skeendena.Utgångspunkten för denna tidsskildring är en småstad utanför Los Angeles. Här har männi­skor från åtskilliga europeiska länder kommit samman. Romanen följer förloppet under ett par generationer ur sedermera konditorn och bageriägaren Julias synvinkel. Det är hennes upplevelser som står i centrum. Men på samma gång låter författaren läsaren komma också flera andra livsöden mycket nära. Ur folkvimlet utkristalliseras några av tillvaron rejälthunsade och förödmjukade människor. Det är dock inte någon i livsordningen inbyggd ondska som avgör förloppet. I stället styrs de av missunnsamhet, avundsjuka och elakhet. Eller av hyckleri, lögner och dubbelmoral.Kampen mellan ont och gott har alltid intagit en framskjuten plats i Björn Ranelids författarskap. Det gör den också vid det här tillfället. På samma gång finns hos honom en särskild känsla för tillvarons särlingar, de som brukar ha svårt att försvara sitt existensberättigande i ett av konformitet präglat samhälle. Ändå är det just hos dessa illa tålda, ofta mobbade och motarbetade människor han förlägger sin odelade sympati. I ett vidare perspektiv innefattas även barnen i denna krets. Boktiteln Bär ditt barn som den sista droppen vatten kan utan vidare ses som en programförklaring för hela författarskapet.Men det betyder dessutom att Ranelid inte så lite framstår som en mjukvärdenas propagandist och försvarare. Trots vetskapen om hur trångt de sitter i dagens värld, håller författaren fast vid denna grundsyn i bok efter bok. Även om orosmolnen i berättelserna aldrig upphör att träda in i handlingen ett efter ett, och hopar sig allteftersom handlingen fortskrider, försvinner empatin, godheten eller medmänskligheten aldrig ur hans synfält.Ett annat uttryck för denna grundupplevelse är att det någonstans finns en smula rättvisa. Den som utför onda gärningar drabbas om inte annat så av att hon eller han fräter sönder sig själv inifrån.Det är från sådana utgångspunkter Björn Ranelid skrivit sin nya roman, som redan i titeln Hjärtat som vapen rymmer ett visst mått av förtröstan. Den handlar om Julia, hennes barndom, uppväxt, vardag och möten med många människor under ett långt liv. Men den skildrar även gestalter som skolkamraten Simon, som inte uthärdar i olycklig kärlek, den färgade fönsterputsaren Marlon, som utsätts för en häxprocess och dessutom Jacob Målare och dennes son Bill. Relationen mellan de senare är präglad av en ömsinthet och värme, som onekligen utgör en talande motkraft mot all den ondska som i övrigt ingår i den här romanväven. Det sistnämnda kommer bland annat till uttryck i beskrivningen av förtalet som ett näst intill dödande vapen, när omgivningen hittar på den ena lögnen efter den andra för att göra Marlon så illa det över huvud taget är möjligt.Björn Ranelid skulle inte vara den förespråkare för allt levandes okränkbarhet och talesman för ett slags vördnad inför livets och människans basfärdigheter, som är långt ifrån självklara för alla, om han inte också pekade på så förment enkla färdigheter som att kunna tala, springa, gå och stå på egna ben. Det är i synen på sådana utförsgåvor och på de människor som saknar dem som varje samhälle avslöjar sin grundläggande men avgörande människosyn.Trots att åtskilligt som ingår i den här boken pekar i annan riktning och borde vederlägga honom, framhärdar Björn Ranelid i vad som får sägas vara berättelsens nyckelformulering: "Kärleken är alltid större än hat och ondska, annars skulle mänskligheten dö ut." Det är modigt sagt. I en också vad gäller ämnesval och människo-þd>­gestaltning rakryggat skriven roman.