Förtroliga porträtt av mångårig trotjänare

Vanligtvis förknippar vi Uppsalafotografen Mattias Klum med regnskogarnas exotiska prakt eller med fotosafarin till hotade djurarter och deras boplatser som lejonen i nationalparken Gujarat i Indien. Hans bok i höst vänder dock blicken från trädkronorna eller dunklet på marken i den täta vegetationen på Borneo och från skräckinjagande ormar eller köttätande rovdjur till de mera fredliga hästarna som tjänat människan i omkring fem tusen år.Hästfolk heter boken kort och gott och den har tillkommit i samarbete med Estlandsfödde och vid National Geographic verksamme journalisten Priit Vesilind, tillsammans med vilken Klum rest i tre världsdelar och uppsökt hästmänniskor och deras fyrbenta vänner. Inte bara att det är frågan om svart-vita bilder den här gången skiljer den nya volymen från de tidigare. Temat är också ett annat när fotograf och textmakare är på jakt efter den samhörighet, det förtroende och den närhet mellan hästar och människor som efterhand alltmer kommit att ersätta den arbetsrelation som dominerade umgänget förr i världen.Nomadernas hästarNu har hästen dock inte helt spelat ut sin roll som människan behjälplig i olika värv där styrkan eller snabbheten är användbara egenskaper. Ett av bokens avsnitt berättar om hur hästarna alltjämt är ett ofrånkomlig inslag i den dagliga livsföringen hos nomaderna på den mongoliska stäppen. Det var också här man en gång i tiden började tämja hästarna för att ha dem som riddjur under förflyttningarna i samband med boskapsskötseln. Den oreda Djingis Kahn och hans mongolryttare ställde till i Europa långt senare ingår dessutom i den historiska allmänbildningen. Efter kommunismens fall är det inte längre kollektiviseringskraven som utgör det stora hotet mot de kringströvande hjordarna i Centralasien, utan de fyrhjulsdrivna jeepar som markerar att en ny tid är i antågande.Om en liknande övergång till nya villkor handlar också kapitlet om en av de sista cowboyentusiasterna Warner Glenn. Han är ranchägare i Arizona i USA och drygar ut sin häst- och djurhållning med uppfödning av jakthundar och mulåsnor. Med de senare anordnas jaktritter för turister. Bytesdjuret är pumor i Chiricahuabergen. Men precis som sina kolleger i Mongoliet framhåller även Warner Glenn hur det är frihetsupplevelsen, som utgör den främsta drivkraften i försöken att bevara en annars numera huvudsakligen överspelad livsstil.Kraftiga arbetshästarEn hästhållning som styrs av ett motsvarande tillbakablickande perspektiv kommer därutöver till uttryck i mötet med Miika Åfelt. Denne företagsamme trettioåring från Ikalis, fyra mil utanför Tammerfors i Finland, har ett nystartat företag med gammaldags, kraftiga arbetshästar som affärsidé. På helgerna kör han turister i släde eller skrinda och under veckorna utför han uppdrag som skogsarbetare i sammanhang där maskiner skulle förstöra miljön alltför mycket.Det är svårt att låta bli att tänka på hästarna bland alla flygande gatstenar vid kravallerna i Göteborg för ett par år sedan, när man läser om den ridande polisen Yvette Anderson och hennes arbetskamrat Sonny på patrulluppdrag i Queens eller på Manhattan i New York. Här anser man dock att hästen är ett viktigt redskap när det gäller att skingra stökiga folkmassor. Av samtalet med ryttarinnan att döma är emellertid trafikmiljön i tuffaste laget för ett djur som instinktivt reagerar med flykt när fara hotar.Lärbarhet dominerande inslagFrågan om hur mycket det går att lära en häst utgör dominerande inslag i de bägge kapitlen om Cirkus Althoff i Nederländerna och Lövsta stuteri norr om Stockholm. Från den nederländska cirkusen berättar konstryttaren Gaby Dew om sitt arbete med att träna hästarna för olika dressyrnummer. Besöket hos Tinne Vilhemson utvecklas till en lärorik grundkurs om dressyrridningens elementa.Om något avsnitt i boken förtjänar att lyftas fram framför de andra är det nog inledningskapitlet om gymnasieeleven Grace Davis bosatt i ett höghusområde i Dublins utkanter på Irland. Här handlar det varken om hästen som arbetsredskap eller ett tävlingsdjur utan om den vänskap mellan häst och ryttare som nog inte minst utgör den allra viktigaste drivkraften bland många unga människor med ett genuint hästintresse. Priit Vesilinds text ligger det sociala reportaget nära och detta är också någonting som framhävs i Mattias Klums bilder. Starkt gripande är inte minst närbilden av Grace Davis och hennes livskamrat Pegasus med en inbördes förtrolighet och trofasthet i en i övrigt känslokall och svekfull värld.Därtill är denna bild ett exempel så gott som något på det samtidiga estetiska och dokumentära tilltalet som ofta kommer till stånd i Mattias Klums fotokonst. Det är som om varje bild föregåtts av ett lyssnande in i motivet till dess den nödvändiga kontakten uppstått. Och det är i det ögonblicket han öppnar kamerans slutare. Kanske är det rentav därför som hästarna vid så många tillfällen tycks snegla på fotografen ur ögonvrån!Människa och djurMen också i det övriga arbetet är Mattias Klum fenomenal när det gäller att få vinklar, former, ljus och skuggor att samverka i dessa bilder när de berättar om tilliten, kamratskapet och banden mellan människa och djur. Sedan kan man sakna kapitel om t ex travsportens aktörer eller den beridna högvakten hur mycket man vill. Som upplevelsebok om en människans mångåriga trotjänare har Mattias Klums och Priit Vesilinds Hästfolk ändå kvaliteter så det räcker och blir över.